Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 3

,Upsala-Posten innehåller följande skaldestycke, hvari en ädel, manlig anda framträder, uttryckt i vackra tankar: Till det unga Sverge. 0, att jag kunde till ditt hjerta tala, Da ynglingsskara, i hvars krets jag står, Och blåsa bort det gift, den dofva dvala, Som qväfva vill vår korta blomnings vår! O, att jag kunde till besinning bringa En njutningshunger utan gräns och mål, Och mannastyrkan, handlingslusten tvinga Att stiga upp från sitt förbränningsbål! Förstå mig rätt: ej älskar jag att qvida Och ofärd spå ott älskadt fosterland; Jag tror fastmer, satt hafvets armar vida Ej famna om en lyckligare strand. Men mycke:, mycket står oss ogjordt åter: Ett makligt väsen minst de unga höfs. Och ve en hvar, som sig berusa låter Och så i slapp och veklig slummer söfs! Rätt ofta, när de tysta stjernor glimma Och bjertat börjar nästan hörbart slå, Jag tycker mig ett varningsord förnimma, Som, eftertänkande, jag tyder så: Du svenske yngling, har du väl i barmen Det mod, som köfves i en brydsam tid, Den friska kraft i hugen och i armen, Som redo är till möda, id och strid? Förstår du rätt det höga värdet skatta Utaf ett sinne sundt och oförryckt? Kan du ett lefnadsmål i sigte fatta Och gå inpå det segergladt och tryggt? Är ej ihärdighetens sena brusten? Säg, vacklar ej din ande hit och dit? Och sitter ej en mask och suger musten Och märgen v dig, svage, bit för bit? Du lär dig lexor, goda nog måhända, Men tappar bort ditt egnaste, dig sjelf; Du jagar efter nöjen utan ända: Gå, spegla dig uti den klara elf! Har lugn, och dock hur mäktigt stolt hon skrider, Fördjupas, vidgas, viker icke af, Mea fortgår oupphörligt tills omsider Hon finner, hvad hon sökt — det vida haf! Bred är din bildnings yta, låt så vara; Men eger den en kärnfast inre punkt Att sätta sig omkring? Hvad båtar, svara, Brådmoget vett, om hjertat ej är ungt? Och ungdom, märk väl, är ej öfvermodet, Som allt vill mästra, allt vill nederslå, Nej, den är värme, den är eld i blodet, Men den är vördnad, är försyn också. Du är belefvad, du har skick och seder; Men lefver du ej alltför fort ibland? Och har du, säg, den gammalsvenska heder, Som trofast räckte vän och ovän hand? Det är ej nog, att fejad klinga blänker; Smidd bör hon vara utaf god metall Och hafva egg, som biter, men ej kränker En annans rätt, ifall hon duga skall. Vår tid är npprörd: i sitt djup han bäfvan, Ty oförsonta makter brottas der. Han är en sökande, som rastlöst sträfvar; Har du dig frågat, hvad hans syfte är?