Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 1

ösverenskommelsen, öfverhopade hon honom mot all subordination, med förebråelser och klagan att man hade begagnat sig af hennes oerfarenhet samt skändligt bedragit henne. Det ena ordet gaf det andra, tårar omvexlade med dåndimpar, och slutet på visan blef att min bror, som i denna orättmätiga begäran såg den fremmande prestens verk, förbjöd denne sitt hus. Detta förbud emottogs med synbar likgiltighet. Pesten syntes visserligen ej mera i huset, men min bror kunde ej hindra att hang hustru träffade den listige bedragaren utom hus, samt att han sjelf behandlades med kallt förakt af den trolösa qvinnan, hvilket fullkomligt undergräfde hans fordna så friska lefnadslust. Åtor förflöto några månader utan någon förbättring i hans husliga förhållanden; tvärtom tycktes brytningen blifva ohjeplig. Inte underligt således att min bror var mycket borta och sökte förströelser utom hus; bm, jag skulle hafva gjort på samma sätt. En afton, — Johanna var då omkring ett år gammal, — återvände han sent hem. Van att hvarken finna sin hustru eller någon tjenare på sin post för att taga notis om honom, begaf han sig till sin sängkammare. Han tände upp Jjus, och det första, som derefter föll honom i ögonen, var ett bref till honom från hans hustru. Med darrande händer och under en olycksbådande aning bröt han detsamma; det innehöll några få ord, i hvilka hans hustru förklarade honom att hon, emedan hon ej kunde lefva lycklig med honom, men ämnade återföra sitt barn i den allena saliggörande kyrkans sköte, föredrog att skiljas från honom och med glädje återgaf honom sin fullkomliga frihet. Slutligen rådde hon honom att ej forska efter henne,