Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 1

ännu längre än vanligt, och sedan den gamle herrn hostat ett par gånger, började han: — Vi voro tre bröder, nemligen åen äldste, som dog bjeltedöden vid Jena, derefter jog, af hvilken endast några magra, torra knotor återstå, och slutligen min broder Johan, betydligt yngre än jag, och hvilken äfven inträdde i armåen. Om denne sistnämnde, hvilken blef Johannas far, vill jag nu berätta dig. Ehuru min broder Johan stridt tappert i frihetskriget, så gynnade lyckan honom icke serdeles. Han var och förblef löjtnant, hvilket troligen mest bidrog till att han tog afsked redan år 1816 samt nöjde sig med sin lilla pension och räntan på det obetydliga fädernoarfvet. Allt gick bra, och det skulle ha gått bra än i dag, om han inte hade fallit. på den olyckliga tanken att gifta sig. Giftermål är en god sak, men den måste begrundas noga och inte vara resultatet af ett kärleksrus, såsom fallet var hos min bror. Kort Foftor sedangmin bror hade tagit afsked, begaf han sig en dag till Köln och besökte om aftonen teatern i sällskap med några af sina fordna kamrater. Samma afton uppträdde on italiensk dansös för första gången. Att so dansösen och förälska sig i henne var för min bror enahanda, och han gjorde det med en häftighet, som man knappt kande hafva tilltrott hans några och trettic år. Han sökte erhålla tillträde till sin utkorade; det blef honom beviljadt, och emedan han var en utmärkt vacker karl gjorde han ett fördelaktigt intryck på henne. På det första besöket följde snart flera och fyra veckor hade knappt förflutit på dett: sätt, då han förkunnade mig att han ämnade gifta sig med italienskan.