Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1866, sida 2

blef na så oländig att samtalet afstannade a! sig sjelf, och endast nödtorftigt inpräglade sig vår kosa i mitt minne. Sålunda anlände vi småningom till en skogbeväxt klyfta, som icke blott föreföll otillgänglig genom nedfallna klippstycken och stenhopar, utan hvars infattning höjde sig likt branta strandväggar och således endast kunde erbjuda någon loc kelse för örtoch bärplockare. Anton kände emellertid sin väg ganska väl, ty ingen enda gång såg han sig tillbaka, eller yttrade han någon tvekan angående kosan. Här följde vi en genom mossan fram. silande källas lopp, der klättrade vi försig tigt från sten till sten, och om än den upp. stigande solens verkan gjorde sig kännbar i de öfre luftlagren, så blefvo vi dock ej be svärade af hettan under vår mödosamma vandring; ty skuggan och den från klipporna utströmmande nattliga svalkan förenade sig till att göra vår väg serdeles angenäm. Och angenäm var han verkligen, ty den högtidliga tystnad, som herrskade i klyftan, stod i fallkomlig samklang med den vilda herrliga omgifningen, och om här en smidig vessla kilade in mellan stenhoparne, upp: skrämd af vårt annalkande, der en ekorre muntert hoppade från gren till gren, el ler en uppflygande nötskrika helsade oss med ett missljudande skri, så bidrog det blott att ännu mera förhöja den ensliga vandringens behag. Vi hade framträngt i klyftan under en fjerdedels timma, då Anton plötsligt stannade, och sedan han uppmärksamt lyssnat en stand, hviskade han hemlighetsfallt: — Här ligger den föraktade krymplingens slott, det ligger säkert och vackert, till och med jägarens hundar hafva flera gånger gått