Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

sådana företag, som verkligen kunna befrämja landets andeliga och ekonomiska förkofran. Då statshushållningen spelar en stor rol i fråga om statens valfärd, ställa vi denna grundsats främst, åtminstone för den närmaste tiden, och fordra dess genomförande i alla dess konseqvonser. Det är med en stat och med hvarje samhälle såsom med hvarjo annan organism: den fordrar för sin tillväxt att näringssafterna icke förstöras genom att aflodas åt andra båll, utan att de åter ingå i organismens cirknlation. Hvarhelst man handlar annorlunda uppstår förtvinande och slutligen döden. Plantan uppväxer på en mindre plats; hon uppsuger dess näringsämnen, hon frodas och växer. Men i den mån hon ökar sin volym, kräfver hon ny och starkare näring. Har nu hennes eget aff al blifvit bortfördt till andra håll och har ingen ny näring tillkommit, eller har den uppgått i en mängd vattenskott, så uppskjuter hon väl fortfarande, men med allt svagare utveckling. Der uppstår ett träd, som blir krokigt, fullt af sårnader och vissnade grenar, och trädet bär framförallt ingen frakt. Ungefär på samma sätt går det med ett samhälle, hvars safter uppstiga i ofruktbara vattenskott, i stället för att åter ingå i samhällets oget saftomlopp. Dess växtkraft förlamas; det blir svagt och lidande, der utslå sårnader, hvilka man förgäfves söker hela genom yttre plåstringar, och de sårnaderna hafva i våra europeiska samhällen fått åtminstone ett namn — om ock deras grund och källa ännu lemnats onndersökt — de heta: proletariat eller pauperism. Detta sorgliga onda, som rufvar öfver Europas alla s. k. civiliserade stater, har, enligt vår tanke; sin yttre materiella grund loati ingenting annat än den misshushällnng, som råder i staternas allmänna ekonomi. Der ldragas millioner af nationernas kapitaler — frukterna af deras mödosamma förvärf — till dels onyttiga, dels rentaf skadliga ändamål, i Istället för att användas till förökande af näringskapitalet och förstärkande af den allmänna växtligheton. Man behöfver blott, för att fatta detta förhållande, tänka sig att t. ex. hvad Svergo angår, en tio millioner rdr om året återginge från stadsbudgeten till det allmänna näringslifvet och till de institutioner för undervisning och yrkesskicklighet, som betinga detta lif, och man måste inse att en utomordentlig förkofran skullo dermed inträda i hela landet. Företagsamheten skulle uppblomstra, arbetskrafterna tagas i ökadt onspråk och dermed stiga i värde, proletariatet — försåvidt det betingas af de yttre omständigheterna — skulle snart vara okändt och landets barn ej behöfva valja en frivillig landsflygt till landet bortom oceanen, för att bereda sig en någorlunda lycklig tillvaro. Men är det måjligt att sådana besparingar kunna göras? Äro icke alla våra statsutgifter oundgängligt påkallade för deras rodan afsedda ändamål? Eller hvilka äro do ändamål, som i detta hänseende kunna anses onödiga? Vi skola söka, tid ester annan, lemna svar på dessa frågor, och det skall, såsom vi hoppas, deraf framgå såsom faktiskt och sannt, att den disharmoni, som nu betraktas såsom en nödvändighet, icke är nödvändig eller naturlig; utan att hvarje samhällets verkliga ändamål! kan uppfyllas, och endast sålunda skall uppfyllas, i förening med alla dess individers välfärd, icke på deras bekostnad. Så kan t. ex. vårt försvarsväsen så ordnas, att det blifver ett medel till ökande och stärkande af hela folkets moraliska och fysiska kraft, på samma gång det bättre betryggar det helas försvar; så kunna alla öfriga funktioner, af hvilka många nu fräta statens lifsmärg, så ordnas att de blifva nya källor till allmän bildning, medborgaresinne och dygd. Hvar man fioner, att om vi åtaga oss att närmare utveckla detta ämne och gifva skäl för våra påståenden, så innebär det ett djupt ingripande i alla samhällets inre frågor. Vi skola dock ej skygga tillbaka derför. Åtminstone skall det, hoppas vi, blifva möjligt att ådagalägga det många af de ändamål, som nu kräfva de största uppoffringarne från nationen, äro dels onyttiga, dels möjliga att uppnå på ett billigare och bättre sätt. Det ligger dock i sakernas natur, att de reformer, som böra blifva den praktiska foljden af sådana erkända sanningar, icke kunna alltid på en gång genomföras, utan endast småningom. Men här gäller dock att hafva målet för sig klart, så att man framgår i den rätta riktningen, äfven om man måste dit framgå med långsamma och försigtiga steg. Här gäller ock att frigöra sig från åtskilliga falska föreställningssätt rörande betydelsen af vissa saker, som äro omgifna af en sådan nimbus, att menniskorna knappt våga taga dem i skärskådande, än mindre ifrågasätta deras umbärlighet. Här la It