Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

Sålunda sörflöt tiden hastigt, och jag blickade upp helt öfverraskad, då Anton förklarado att vi nu hade anländt till häradsvägen, på hvilken jag inom en halftimma kundo uppnå jägmästaregården. — DÅ gå vi väl förbi ditt hem? frågade jag och spanade förgäfves efter en ingång i de täta busksnåren. Nej, unge herre, svarade Anton med ett triumferande uttryck, — för att komma till mammas koja skulle vi hafva vikit af förr. Denna stig känner ingen menniska mer än Anton. Den är också svår att finna, ty då jag smyger mig genom skogen i den här riktningen, aktar jag mig alltid att trampa samma spår två gånger. Åh, det är en vacker väg, han för öfver klippor och genom klyftor, men den lame Anton är into så dum, jag kan klättra, krypa och komma fram der andra menniskor inte gerna kunna gå. Med dessa ord böjde han undan hasselbuskarne på den högra sidan om vägen, och straxt derefter slöto do sig åter bakom oss. — so så, käre herre, nu befinna vi oss på stigen, sado han efter en stond, då baskarno blesvo glesare, och kringströdda, hopkrympta ekar mindre hindrade vårt framträngando. — Jag kan into urskilja någon väg, Anton, det ser ut som hade aldrig någon menniska förr gått i den här riktningen. — IIaga andra skola gå den här vägen, för det är Antons egen väg, och dessatom — — — Och dessatom? Anton stannade, vände sig mot mig och betraktade mig till hålsten misstroget, till hälften vänligt. (Forts.)