Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

kelsegrunder, samhet. — Är en student ett ännu större djur än on hvalfisk? frågade Anton, i det han höfligt aftog sin mössa och satte sig på den yttersta kanten af en bänk midt emot mig. — Mycket, na ycket större, min käre Anton, så stor, tillade jag med höjd röst, då jag märkte att en annalkande kypare betraktade min gäst med ovänliga blickar, — att ban med lätthet skulle genomprysla ett halft dussin kypare och deras värd till på kopet, om det kundo bereda dig något nöje. Den oförskämde kyparen aflägsnade sig helt lång i synen, en annan ställde den begärda maten och vinet framför oss, och utan att vidare besväras af någon, började vi genast vår enkla måltid. Eharu Anton ålade sig en viss återhållsamhet i min närvaro, åt och drack han likväl med glupsk matlust, hvilket man lätt kan inse; jag unnade honom af allt bjerta denna njutning och gaf tecken till uppbrott först då hav, med komisk förlägenhet, erkände att han var proppmätt. Efter en kort rast fortsatte vi, om möjligt med ökad skyndsamhet, vår vandring in åt bergstrakten. Anton hade blifvit tystlåten; jag tror att han öfvertänkte huru han skulle kunna bereda mig någon glädje. Han frågade mig åtminstone flera gånger om jag tyckte om vackra stenar och blommor. Jag bejakade naturligtvis allt, och efter några tåfänga försök lyckades jag slutligen att åter förmå honom tala om jägmästaregården och Johanna, och det var en angenäm förströelse för mig att höra huru han på sitt barnsliga och derjomte så upprigtiga sätt höjde Johanna öfver skyarne och ställdo henno i jomnbredd med helgonen.