Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

jöteborg den 19 Januari. Frågan om den franska traktaten och tullrågan i dess helhet lärer väl nu snart vara, tminstone för den närmaste tiden, så utagead, att man kan hänvända uppmärksamheon till andra ämnen. För hvarje sak, som ålunda blifvit afslutad och som dermed afått från den offentliga diskussionens dagording, erfar man samma känsla af tillfredställelse, som vid hvarjo enskilt, lyckligt fulljordadt arbete; ,nu är detta färdigt! Na san man börja ett nytt. Och åter börjar trbetets kamp, med dess oro och behag, tillless älven det ,är färdigt, är slut. Mårsen kommer aldrig till detta slut, utan uppöser sitt lif i fregmenter af oupphörligt besynnta, men aldrig sallbordade företag. Det ir i allmänhet ungdomens lynne. Ja äldre i blifva, desto större åtrå känna vi att för varje sak komma till ett slut, och derföre ir det endast med stor svårighet vi ingå i nya förrättningar, innan vi i någon mån afslutat hvad vi börjat. Det är de äldre årens konservatism, hvilken ofta rubbas endast af omständigheternas tvång, som manar till de nya och ökade ansträngningar, som åtfölja hvarjo nytt företag, derest äfven det skall bringas till ett resultat. Efter det vårt fädernesland lyckligt afslutat den stora fråga, som under årtionden tagit den allmänna uppmärksamheten i anspråk, nemligen representationsreformen, föreligga de inre socisla frågor, för hvilkas genomförande representationen utgör endast medlet. Nu finnas de, som förmena, att sedan denna roforms mål blifvit uppnådt, så skall man hvila sig, d. v. s. låta andra reformer antingen vänta, eller också framskrida blott ofantligt långsamt och med ytterlig , betänksamhet. Derföre bör man vara mycket angelägen att den blifvande riksförsamlingen må varda sammansatt så konservativt som möjligt. Men, fråga vi, hvad är då vunnet. med den stora kampens lyckliga utgång? Icke är det väl för blott en ny form, som vi, framåtskridandets vänner, hafva under årtionden ansträrgt våra krafter. Meningen har väl varit, att denna form skall vara uttrycket af en ny anda, i det den gifver nationens inneboende lifskraft rum och tillfälle att uppspira uti alla de nya former, som densamma betingar och krälver. Det är på samma sätt med de nya kommunala formerna. Det har väl ej varit meningen att de skulle qvarhålla samhällena på deras förra ståndpunkt — då hade ingen sådan reform varit nödig — utan att de skulle öppna rum åt hvarje samhälles lifskraft att utveckla sig uti de nya institutioner och åtgärder, som utvecklingens lag fordrar. Också berömmer man just de samhällen, hvilkas nya kommunala styrelser ver ka i denna anda, under det man föga prisai dem, som ingenting uträtta för framåtskri dandet. Långt ifrån alltså att dana vår nya riks församling så konservativ som möjligt, börs vi söka få densamma så framåtskridande son möjligt, och detta framåtskridande måste ver ka dels för undanrödjande af en hop gaml. föreskrifter och institationer, som bämm vår utveckling, dels för grundande af der nya ordning, som är påkallad af samma ut vecklings kraf. Endast sålunda skall dei vunna representationsreformen kunna med föra de frukter och den välsignelse, som gjor densamma till föremål för nationens glädjsoch förhoppningar. PDer möter ena stor grundsats, som, efte svårt förmenande, bör blifva den ledande tan sken för den nya representationen, likasom der sbor blifva det för regeringen, nemligen: för minskning och indragning, i den mån sådan låter sig göra, af alla onödiga statsutgifter, me lingen oförståndig hushållsaktighet i fi åga on