Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 1

började han, då jag upphunnit honom, hvar vid han med sin ofärdiga hand aftog gir slitna mössa från hufvadet, — färjkarler trodde att jag hade pengar, och iate ville ut med dem; men jag försäkrar herrn at jag into har någonting annat än det här brödstycket, och jag kunde inte vänta längre, jag måste hem för att so till min Jakob. — Jar kob är hungrig, och hin skall ha hälften a! det här brödet. — Jakob är väl din broder? frågade jag och började gå långsamt framåt. — Om Jakob är min bror? utropade den olycklige med ett hest skratt, — nej, min bror är inte så god, min bror slog helst ihjäl först mig och scn Jakob. Men jag har sagt honom att om han gör min Jakob något ondt, så tänder jag eld på vårt bus; mig kan han slå så mycket han vill. Men herrn kan gå fortare, jag har samma väg, och om herra inte håller sig för god och vill tillåta mig att gå bredvid sig — — — Jag håller mig visst inte för god, svarade jag och påskyndade mina steg; — jag tycker om sällskap, och om jag ksn bereda dig en glädja stackars gosse, så skall jag afpassa min gång efter din. — Hur god herrn är och hur jag tackar honom, svarade krywmplingen, hvarvid han börjado hoppa framåt så hastigt att jag hade möda att hålla lika steg med honom, — jag hör into ofta så der vänliga ord, men om jag någongång hör dem, så glömmer jag dem alärig. — Jag heter Anton. — Anton? Det är ett vackert namn. — Ja alldeles för vackert för en stackare, som blifvit skapad att inge andra menniskor afsky, ljöd det bittra svaret. — Nej Anton, du får inte vara orättvis;