Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 1

— Mon jeg wåsto hem i dag, bad den olyckliga. — Då kan jag inte bjelpa dig, svarade mannen och stötte ut från stranden. — Håll! utropade jag, — tag den arma menniskan med er, jag skall betala för honom. En tacksam blick från krymplingens ögon träffade mig, särjkarlon lade åter till med sin farkost, och med biträdo sf mig gick den olycklige vandraren med jemsörelsovis ringa möda ombord. — Uerrn tycks ha mycket Ppongar, anmärkte färjmannen efter en längre tystnad, medan han förde farkosten uppför strömmen tätt invid stranden för att sedermera vid öfverfarten ej blifva drifven allt för långt ned af den starka strömmen. — Om inte mycket så har jag likväl tillräckligt för att göra en hjelpbehösvando nästa en liten tjenst, svarade jag i sorebrående ton. Färjmannen hostede för att dölja sin förtret, krymplingen deremot harskade sig och vändo sig bort. Hela denna scen och redan blotta anblickon af den så förfärligt vanställda menniskan hade ej blifvit utan inflytande på mitt glada lynne, och då jeg under öfverfarten ej, som jag annars brukade göra, började något samtal med den mig väl bekante färjkarlen, så teg han äfven. Likasom jag hade hjolpt krymplingen ini båten, så bjelpte jag honom äfven ut. Jag betalade derefter färjkarlen, och efter ett kort afsked begaf jag mig upp mot vägen till Königswiator samt varseblef på något asständ min olycklige reskamrat, hvilken tycktes invänta mig. — Jag ville tacka herrn för sin godhet,