Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1866, sida 3

ur sanitår och ekonomisk synpunkt. (Slutet af d:r E. Heymans anförande vid Göte borgs Läkaresällskaps årssammankomst sistlidne Lördag.) Vi komma nu till den andra och vigtiga ste delen af frågan, nemligen den, som angår renhållningen och de medel som för detts ändamål blifvit använda och föreslagna, eller: huru skall det helsofiendtliga inflytande, som dessa samlingar af förrattnade ämnen utöfva, förekommas? Må vi betrakta till en början renhållningsfrågan i allmänhet och söka uppställa de principer, hvarpå hvarje förnuftigt och i enlighet med de nyaste vetenskapliga åsigter ordnadt renhällningssystem bör grundas. Vi måste då först vid sidan af den sanitära delen af frågan äfven betrakta en annan dermed nära sammanhängande och uti denna djupt ingripande, nemligen den ekonomiska. Jag syftar härmed ej blott på den kostnad, som det ena eller andra systemets utförande medför, en sak, som visserligen i allmänhet ej väger ringa i vågskålen vid sanitära åtgärders genomförande — jag menar de excrementiella produktornas otantligt stora betydelse för landthushällningen. Om än denna redan länge blifvit insedd, så är det dock den aldra sednaste tiden förbehållet att förstå och tillfullo uppskatta det vigtiga sammanhang, hvari ronhåällningssräågan står till tillgodogörandet af latrinämnena. Erfarenhet och vetenskap ådagalägga, att jordens och afven den bördigaste jords produktionskraft är begränsad. De ämnen, hvarje ny skörd tar från jorden, bestående af qväfvehaltiga ämnen, fosforsyra och salter, måste återgifvas till jorden, om den fortfarande skall kunna producera. Leibig yttrar härom på ett ställe uti sina bref till lordmayorn i London i anledning af ett tilltänkt projekt att tillgodogöra Londons kloakorenligheter för åkerbruket följande tänkvärda ord: , Vilkoren för lifvet, som fianas uti den vextbärande jordea, äro så sparsamt utbredda, att menniskan med all sin förmåga och uppfinningsrikhet ej skall vara i stånd att uppebälla sig på den fläck hon kallar sitt hem, ora hon ej vet att husbåla med dem. EHa oändlig vishet bar, i det den begåfvat åkerjorden med en underbar förmåga, sörjt för att dessa vilkor aldrig kunna upphöra, utom genom menniskans vårdslöshet. Historien visar oss att intet folk på jorden konnat bibehålla sig, hvilket i sin okunnigbet bröt mot denna vigtiga naturlag, genom hvilken skaparen sörjt för det organiska lifvets fortvaro, och att i lärder, hvarest uppsamlandet och tillgodogörandet af gödningsämnen fått karaktären af en religiös pligt, befolkningen utan import af främmande gödningsämne, under tusentals år reguliert ökats och marken aldrig upphört att bära tillräcklig gröda eller att återgälda det arbete, som på den blifvit nedlagdt. Om hvad Adam Smith och alla nationalekonomer försäkra är sannt, att födan icke blott utgör den vigtigaste delen af denna verldens rikedom, men att äfven det välstånd, som har sitt ursprung uti åkerbrukets fasta grund, är det som varar längst, så måsta deraf som en naturlig följd härflyta, att de ämnen, som äro källorna för detta välstånd, hafva ett absolut värde, ett högre värde än siliver eller guld, kol eller jern; och det borde anses som en nations hofvudsakliga omsorg att taga dem till vara för landet. Uti ett språk icke mindre samt mera målande utropar Victor Hugo: ,Dessa högar af orenlighet vid afvisarnes hörn, dessa smutskärror, som om natten skaka fram på våra gator, dessa vedervärdiga spillningstonnor, dessa stinkande strömmar af underjordisk gyttia, som gatläggningen döljer för oss — veten J hvad detta är? Det ör ängen i blommor, det är grönt gräs, det är timjan och salvia, det är villebråd och boskap, det är do mättade oxarnes belåtna råmande, det är höet doftande i sommarqvällen, den gyllene säden, brödet på vårt bord, det varma blodot i våra ådror, det är helsan, det är glädjen, det är lifvet. Statistiken har beräknat att ensamt Frankrike hvarjeär genom mynningarne af sina floder nedlägger i Atiantiska oceanen en half milliard. Märk detta, med dessa 500 millioner skulle fjerdedelen af dess budget kunna bestridas. Skarpsinnet hos menniskan är så stort, att hon föredrar att kasta dessa 500 millioner i rännstenen. Det är sjelfva folkets märg, som här droppa för droppa, der i böljor bortföras, när våra kloaker utspy sitt innehåll i floderna och våra loder uttömma dessa ofantliga massor af smuts i oceanen. Häraf två resultater: en atarmad jord och ett förpestadt vatten; hungern utgående från plöjarns fåra och sjukdonarne från floden. : Ja mera gödning tillföres jorden desto nera skall den producera, desto billigare skola de första och billigaste lifsförnödenheerna blifva. Hvar och en ser den djupa, soiala och bygieniska betydelsen af detta fakum. En arbetere, som kämpar med fattiglomens alla försakelser, som dyrt måste beala de för lifvets uppehälle nödvändigaste rtiklar, som kanske ej en gång i veckan, ja ita ej ens en gång i månaden är i tillfälle å förtära kött, skall aldrig längre uppehålla ch bevara sina fysiska krafter. Jag behöfer ej för Eder upprulla länkarne i den kedja, som börjar med fattigdom, nöd och örsvagade krafter och slutar med dryckenkop, laster och brott. Ingen af oss kan ara obekant med den omutliga sanningen