Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1866, sida 3

lifskraft hemta sin förnämsta näring, att osundet i boningar med dess helsoförstörande inflytande till stor del är betingad af just dessa samnen, hvilka rätt använda skola göra jorden rikare, fruktbärande och dymedelst proukterna lättare tillgängliga för den fattige, och vi måste i sanning förundra oss öfver, att vi så sent lärt oss inse huru vi störande ingripit i naturens stora ekonomi och att vi så ofullkomligt som hittills begripit huru djupt den ekonomiska delen af renhällningsfrägan ingriper i den sanitära. Men äfven vextfysiologien ger oss en fingervisning om den naturliga användningen af dessa för helsan så skadliga afsöndringar och sderas rätta plats i naturens stora hushållning. Vi veta att vexterna till en betydlig del hemta sin näring af luftens kolsyra, hvilken under växtprocessen sönderdelas utisina grundämnen, hvarvid syret frigifves. Den qvantitet af kolsyra, som af menniskor och djur utandas och som tillblandas luften genom förbränningsprocessen och vid organiska ämnens förruttnelse, skulle allt mer och mer tilltaga och göra den atmosferiska luften otjenlig för andedrägten, om icke vexterna hade denna förmåga att upptaga och sönderdela kolsyran samt frigöra syret. Vexterna utgöra, så att säga, regulatorer för den atmosferiska laftens ändamålsenliga blandningsförhållande; de förmedla cirkulationen af de för det organiska lifvets bestånd nödvändiga gaser. En likartad förrättning fallgöra vexterna, när de till sin näring upptaga de solida och flytande ämnen, hvilka tillföras jorden uti menviskors och djurs excrementer. Äfven vid den stora cirkulationen af dessa ämnen utöfvar vegetationen en regulatorisk verksamhet uti det organiska lifvets hushållning. Vi veta att åkerjorden under inflytande af luft och fugtighet kemiskt sönderdelar gödningsämnena och så bereder dem, att de blifva assimilerbara för vexterna. Då vexterna ej ega några organer motsvarande djurens matsmältningsorganer, fullgör åter jorden för dem denna förrättning och det är just förmedelst denna process, dessa för belsan så skadliga spillningsämnen upplösas i sina enklare beståndsdelar, förvandlas till vextnärande ämnen och göras oskadliga för djurlifvet. Sålunda ba försök visat att äkerjorden är ett ämne, som bättre än något annat har förmågan att taga bort lukten från organiska förruttnande ämnen, och i föregående må nämnas att till och med på denna grund i England har inventerats ett slags jordklosetter med mylla, som luktbefriande ämne, hvilka beskrifvas såsom serdeles praktiska och ändamålet motsvarande. Vi se således hvilken vigtig plats dessa afsändrade ämnen antaga uti naturens hushållning, deras stora betydelse för vextlifvet och vexternas hygieniska återverkan på djurlifvet. Uti denna vexternas regulatoriska verksamhet har naturen gifvit oss en tydlig vink, hvarest do excrementiella ämnenas plats är, huru vi skola behandla dem, och i allmänhet huru det förnuftiga tillgodogörandet af dom bör ligga till grund för ett rationelt renhållningssystem. Besinnar man dessutom att de kostnader, som hvarje väl ordnadt renhållningssystem medför, till betydlig del bör kunna täckas af gödningsämnenas värde, så torde det påstående ej vara öfverdrifvet att praktiskt taget dessa begge momenter — hygitnien och ekonomien — ingå såsom lika vigtiga faktorer i renbåilningsfrågan. — Uppstalla vi nu, med stöd af dessa allmänna sanningar, de principer, på hvilka hvarje rationelt renhällningssystem bör grunda sig, så mäste dessa blifva följande: 1:o. All spillning af menniskor och djur, af hvad slag den än må vara; alla materier af organiskt ursprung, hvilka genom ansamlirg och förvariog kunna undergå sönderdelning och förruttnelse, måste så behandlas att de sjelfva eller deras gasformiga utdunstninger ej kunna komma i beröring med hvad menniskorna förtära, må detta ha sitt ursprung från luft, vatten eller födoämnen. 2:0. De måste så behandlas att de utan att förorena luften med den minsta kostnad kunna föras från städerna till sin bestämmelseort, som är jorden. Endast det renhållningssystem, som uppfyller dessa begge vilkor, kan anses fallt rationelt. Problemet är visserligen svårt att lösa och de många försök, som hittills blifvit gjorda, lemna ännu mycket öfrigt att önska, men sedan uppmärksamheten en gång blifvit ledd på denna för hygiönien så ofantligt vigtiga sak, skall det nog ej dröja länge, innan kemi, teknik, ingeniörvetenskap och agrikultur lemaa hvarandra sin erforderliga tribut till lösning af frågan. (Forts.) A eU XXX X-— — Hlandede ämmen.