Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 3

repas ånyo landslagens gamla stadganden angående församlingarnes valrätt. Det heter nemligen, att när som helst någon församling behöfde kyrkoherde eller predikare, skulle socknemännen först fly till Gud i bönen, begärande af honom dertill hjelp och råd. Dernäst skulle de se sig om, hvar de någon kande bekomma, den duglig vore, och när de en sådan, eftersom dem tycktes, bekommit hade, skulle de låta honom komma inför ordinarius eller biskopen, att han der måtte varda förhörd och bepröfvad och så, hvar han giliad blef, dem till kyrkoherde skickas och stadfästas. Men om så hände, att en socken ingen sådan person kunde sjelf beI komma, eller, den hon bekom och presenterade, icke vore skicklig till sådant embete, då, först då skulle det vara i biskopens makt, satt han dertill skickade en annan bättre. Och i nyssnämnda ordinantia var redan stadgadt: Besörja biskoparne sockenkyrkorna med klerker, som obeqväme äro, manslagare, drinkare, eller dem, som icke kunna eller vilja predika Guds ord, då kan konungen någon annan bespörja, som beqvämare är, hafve våld drifva den obeqväme ut och besörja kyrkan med den, som beqväm är. Häraf är alltså klart, att församlingen tillerkändes rätt att välja, biskoparne att pröfva den kallade. Men med pröfningsrätten ryckte efter hand biskoparne och domkapitlen till sig allt mer af församlingarnes rättigheter. Ja, icke blott stiftstyrelserna, utan till och med konungarno och rikets ständer kränkto mången gång på ett otillbörligt sätt församlingarnes valrätt. (Se Wallqvists handbok öfver ecklesiastike befordringsmål). Den ännu gällande kyrkolagens af 1686 stadganden angående prestsysslors tillsättning voro i allt väsendtligt öfverensstämmande med kyrkoordningen af 1571. Det heter newligen der i 19 kap. 7 8, att när ett prestgäll blir ledigt, ,,så skall församlingen inom 6 månaders förlopp välja en annan kyrkoherde. Församlingens uråldi!ga rätt att utan förslag välja den lärare, till hvilken hon satto förtroende, blef således här ånyo erkänd. Men biskopens och domkapitlets förmynderskap öfver församlingen fick genom det förnyade stadgandet om denna valfrihets begränsning ett ännu vidsträcktare spelram, i det att dessas pröfningsrätt med afseende på den af församlingen valde utsträcktes ännu längre, så att de egde ej blott att pröfva utan äfven att jemföra den föreslagne med andra embetsbröder. Detta var första upprinnelsen till det nu brukliga sättet vid prestvel, eller att domkapitlen upprätta förslag och församlingen väljer inom förslaget. Men detta tillsättningssätt fick ännu endast begagaas i det fall, att församlingen försummade att inom laga tid begagna sig ef sin omedelbara valrätt. Ännu respekterades den urgamla apostoliska grundsatsen, att församlingen eger att omedelbart och utan föregående förslag utse och kalla själasörjare. Församlingens fria valrätt var dock inskränkt af biskopens och domkapitlets rätt att pröfva, godkänna eler förkasta den af församlingen föreslagne. Ända till början af förra århundradet iakttogs detta sätt för konsistoriella prestlägenheters tillsättande. Men under frihetstiden undergick den ecklesiastika besordringslagstiftningen en genomgripande förändring. 1731 års författning och prestvalsföroråningen af år 1739 utgå från helt andra principer än de förut af ålder erkända. Församlingarnes omedelbara valrätt eller deras befogenhet att sjelfva kalla prester blef genom nyssnämnda författningar helt och hållet upphäfd. Biskoparna och konsistorierna bemyndigades att till hvarje ledig församling skicka tre prestmän, af hvilka en skulle af församlingen väljas, såsom det ännu i denna stund tillgår, då pastorer tillsättas vid konsistoriella pastorater. Författaren klandrar, såsom oss synes, på goda skäl den sålunda vidtagna förändringen. Så länge, heter det, försawlingens fria valrätt utan inskränkning af något förut upprättadt förslag var i lag erkänd, gafs dermed ännu tydligen tillkänna, att man betraktade presten såsom varande till för församlingens skull och icke tvärtom. Så snart åter församlingens valrätt blef inskränkt af ett efter vissa objektiva grunder upprättadt förslag, gick man tydligen från det gamla riktiga åskådningssättet och började betrakta kyrkans embeten nära nog endast såsom försörjningsanstalter, genom hvilka hvar och en prest efter anciennitet och tur skulle komma i åtnjutande af större eller mindre löneförmåner. Föga bättre var den förändrade pröfningen, som föll på stiftsstyrelsens lott. Så länge biskopen och kapitlet egde rätt att pröfva den af församlingen föreslagne, afsåg denna pröfning icke blott den ifrågavarande personens kunskaper, utan äfven och framför allt hans praktiskt presterliga duglighet. När dertill kommer, att stiftsstyrelsen hade rätt att underkänna den valde och gifva sysslan åt en annan och ,bättre så vida församlingen med sitt val fallit på en mindre lämplig person, så var detta stadgande tydligen grundadt på den riktiga grundsatsen, att stirsstyrelsen borde ega skyldighet och rättighet att tillse, det församliogarna erhöllo så dugliga och skickliga lärare som möjligt. Då deremot stiftsstyrelsen fick sig ålagdt att efter anciennitet och lärdomsmeriter upprätta ordentligt förslag, så blef dess makt och myndighet i sjelfva verket inskränkt till att bedöma icke personerna, utan deras s. k. pappersmeriter, ja i de flesta fall reducerad till den temligen betydelselösa funktionen att behörigen hopsummera och med hvarandra jemföra de sökandes tjensteår. Sedan författaren framhållit det urgamla befordringssättets företräden och uppvisat de stora principiella misstag och brister, hvilka