och hvilka de äro, som nu smäda honom för att han velat dö som han lefvat, utan hjelp af några opåkallade mäklare emellan Gud och menniskor. Hade Bixio på sin dödsbädd, i st. f. att uppmuntra sina anhöriga och vänner med värdiga ord och ett värdigt exempel, omgifvit sig med den katolska kultena prål, hade han nog fått ett vackert äreminne i de klerikala tidningarne, och ännu vackrare om han gifvit en del af sin förmögenhet till den ,obefläckade aflelsens ytterligare förherrligande. Den obefläckade aflelsen har nyligen fått sig en ny kyrka i Seez, i Ornedepartementet, hoptiggd från hela Frankrike. Denna kyrka är en af den obefläckade aflelsens mest gynnade helgedomar, i hvilken sker många underverk. Man behöfver blott gifva kyrkan en liten gratifikation i reela penningar, för att genast befrias från äfven kroppsliga plågor. Den som köper en medalj, som detta den obefläckade aflelsens tempel låtit prägla, kan vara säker mot verk och sveda. Oaktadt boktryckerikonsten egentligen är djefvulens påhitt oeh ett af hans allravärsta, begagnas dock denna konst för att bland allmänheten utbreda kunskap om underverken i våra dagar. Bulletiner tryckas för detta ändamål. I en af dessa bulletiner läses om en qvinna, som haft tvenne barn, hvilka, det ena etter det andra, dött i femtonde månaden under högst anmärkningsvärda omständigheter. Man hörde underliga ljud i huset; dörrarne öppnades och slogos igen med ohyggligt buller; barnet kramades af osynliga händer, gret oupphörligt, magrade och dog. Så snart det burits till grafven, blef allt åter stilla i huset. Så gick det med begge dessa barn. Qvinnan flyttade från detta hus, fick ett tredje barn, och så snart hon skulle vänja det från bröstet, började åter de förskräckliga anfäktelserna. Då erhöll hon en rekommendation till den obefläckade aflelsen, skickade pengar till kyrkan, köpte en helig medalj, hvilken lades på barnets bröst — och se, det hemska bullret upphörde och barnet blef genast friskt. Men offren skulle fortsättas, och det underlät den stackars qvinnan. Då började anfäktelserna åter. Lyckligtvis kunde saken ännu bjelpas. Qvinnan vände sig åter en gång till den obefläckade aflelsen och fortfor med offren. Efter den stunden är det ingenting som stör husets lugn, och en skön helsa strålar på barnets anlete. Mariakultens prester och de som sköta oftertjensten vid den obefläckade aflelsens altare — det är nästan en gudomlighet för sig, denna Immaculata Conceptio, och dertill den högsta gudomen på rangrullan — dessa offerprester finna att Guttenbergs uppfinning verkligen kan tjena till något, så djefvulsk den än är, och de låta trycka sina bulletiner och sprida dem öfver hela landet. Emot en sådan spridning lägges icke ringaste hinder i vägen af den regering, som dock drager trupperna från Rom och i sjelfva verket af de klerikala anses för deras fiendo. Ingen verkligt frisinnad person skulle väl heller önska, att regeringen lade något hinder emot dessa bulletiner eller emot någon annan af de många s. k. ,folkskrifter, hvilka i sednaro hälften af det nittonde seklot predika medeltidens mörker. Må de tryckas, spridas och genom egna öfverdrifter åstadkomma egen undergång! Men man skulle önska att den regering, som icke är ultramontan, ty det är hon icke, lika litet hindrade spridandet af de skrifter, hvilka söka befordra en bättre upplysning i dessa ting och som motarbeta de klerikalas sträfvanden att föra verlden baklänges. En smula konseqvens skulle i detta fall, som i så många andra, icke skada det ärorika kejsardömet. Jag talar nu icke om förbudet mot YIndependance Belge, hvilken tidning är en af ultramontanismens uppriktigaste och äfven talentfullaste motståndare, men som är hemfallen under det allmänna kejserliga hatet mot den sjelfständiga periodiska pressen, utan tänker jag på de många frisinnade böcker, hvilka syfta att emancipera det tyvärr ännu alltför oupplysta franska folket ur vidskepelsens och fanatismens band, men icke kunna erhålla kolporteringsstämpel och alltså ej få fritt spridas på landsbygden, fastän de visserligen ej kunna förbjadas att säljas i städernas fasta bokhandel. Den närvarande rågimen anses ja vilja gynna jemnlikheten på frihetens bekostnad, men om friheten förtryckes genom den verkligen småaktiga hätskheten mot den periodiska pressen och för öfrigt mot hvarje slags försök att framställa sjelfständiga, om ock mycket moderata åsigter, så vinner jemnlikheten sannerligen ingenting derpå, att ultramontaner och obskuranter af alla slag få fritt bedrifva sitt spel, under det de som föra det sunda förnuftets talan se sig utsatta för alla möjliga chikaner från auktoriteternas sida. I sammanhang dermed skulle jag vilja fästa er uppmärksamhet nå den censur som