Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 2

ett så afgörande inflytande på hela mitt lit Johanna med de mörka lockarne och de själ fulla, blå ögonen, Johanna, hvilken jag er gång skulle kalla min egen, min enda Jo hanna. Om nu den tjugoårige studentens liflig: fantasi irrade likasom segerdrucken omkring i de romantiska ungdomsdrömmarnes obe gränsade rike, och med djerf förmätenhet trodde sig kunna leda och lämpa framtiden efter sitt eget godtfinnande, så föranledde mig å andra sidan allvaret och kraften ai min så plötsligt vaknade böjelse att försänka mig i betraktelser öfver min valda lefnadsbana, och att beräkna den tid, som ännu skiljde mig från målet. Huru långa föreföllo mig ej åren, så ändlöst och otacksamt studiet af rättsvetenskapen! Johanna kunde visserligen knappt räkna mera än femton somrar, men halfannat ärtionde var tillräckligt att låta vår lofnads skimrande vår förgå. Eftertänksamt betraktade jag de glänsande atomerna, hvilka dansade om hvarandra i de smala ljusstrålarne. De voro hundra tusentals, och likväl fingo de rum allesamman, och hvar och en vandrade fredligt sin väg utan att hindras af någon granne, medan i det menskliga samfundet de olika vägarne ej behöfva vara så öfverfyllda, för att låta hatets, splitets och afandens frö uppspira och trifvas. Jag betraktade solstrålarne, jag observerade de sorglöst kringsvärmande guldflugorna huru de, obekymrade huruvida deras tillvaro räknade timmar eller år, här uppsökte det varma solskenet, der åter med utomordentligt sjelfmedveten hållning spatserade på den yttersta kanten af min sockerdosa, gnedo helt makligt sina fötter, putsade omsorgsfullt sina gasvingar och sökte att