Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 1

domlig mission att på egen hand lyckliggöra folken. Han icke blott vill bidna tanken, utan tror äfven att sådant kan ske och söker derföre reglementera den efter kejserligt system. Det är derföre han fortfarande förföljer hvarje tecken till sjelfständighet hos pressen. Alldeles ingenting nytt. Då franska tidningar icke våga behandla landets angelägenheter, söka franska läsare upplysningar derom i utländska blad, men kejserliga regeringen förbjuder då dessa blad att införas i Frankrike, såsom nu sednast skett med l Independance Belge, och på det sättet tror denna regering sig kunna bättre , sköta folket. Det är nästan puerilt, men nytt är det icke. Lätom oss lemna ett ämne, hvarvid vi ingenting kunna göra. Lätom oss lugnt observera och opartiskt berätta. Ni tror kanske det vara något nytt, att prins Napoleon åter är tagen till nåder i Tuilerierna, men detta har så ofta skett, att man här fäster föga uppmärksamhet dervid. Trettondedagen, de heliga konungars dag, var familjemiddag hos kejsaren, och då fingo prins Napoleon med gemål och barn samt prinsessan Mathilda sin andel af högtidskakan. Ni vet att man i den kakan inbakar en böna och att den, som är nog lycklig att hitta bönan i sin portion, utkoras till dagens konung. Jag känner icke hvem som blef den lycklige, men förmodar att kejsaren icke tagit alltför illa vid sig, äfven om hans kusin, den , demokratiske prinsen, kreerats till konung. Hertig de Mouchy och hans gemål, Anna Murat, det nygifta paret, voro också närvarande vid den middagen. De äro mycket väl sedda inom den kejserliga familjen, hvaremot hertigen, som tillhör den gamla aristokratiska slägten de Noailles, icke längre är väl sedd i Faubourg SaintGermain, sedan han gjort en sådan mesalliance, såsom de gamla nåderna i nämnde legitimistiska qvarter lära uttrycka sig om ifrågavarande giftermål. En Noailles gifta sig med en Murat! Det är horribelt, ingenting mindre än horribelt ur legitimistisk synpunkt. De gamla i Faubourg Saint-Germain hafva ingenting lärt och ingenting glömt. Emile de Girardin skref en gång, att af alla icke bonapartistiska partiers motvilja mot kejsardömet är onekligen legitimisternas det mest oförklarliga. Hvad hafva de väl att beklaga sig öfver? Jo — kejsaren har gjort Septemberfördraget med Victor Emanuel! Det är otvifvelaktigt hans värsta synd i deras ögon, långt oförlåtligare än att icke hafva gjort statskuppen till förmån för Henrik V. Påfven har icke mera någon, till hvilken han kan skicka det svärd, som skall försvara kyrkan. Arme påfve, arma kyrka! Ty kyrkan behöfver naturligtvis ett svärd för att skaffa sig respekt, och nu måste det svärdet, hvarje år vid den högtidliga ceromoni, hvarom underrättelsen från Rom äfven nu sednast talade, åter krypa in i sitt skåp, stå der och rosta. Legitida ister och klerikala, ty de äro ett, skulle så väl behöft detsvärdet, nu för några veckor sedan, för att hugga in på den .ogudaktiga hop, som följde Bixio till grafven, utan att taga med sig några prester för att visera den aflidnes pass till andra verlden och gifva goda rekommendationer mot kontant betalniog. Bixio hade undanbedt sig den formaliteten, och hans efterlefvande anhöriga ansågo sig böra respektera hans vilja. De klerikala skrika ännu på skandal, men det är de sjelfva, som göra skandalen. De kasta smuts på ett namn, som alltid stått rent och som skall så förblifva, trots alla svärtningsförsök. Bixio var alltförväl känd af det folk, som sett hans trägna arbete i det godas tjenst, hans ädla sträfvanden för det allmänna och hans aldrig tröttande bjelpsamhet i det enskilda. Alla partier, alla utom de klerikalas, minnas med aktning huru han, under de olyckliga Juni-dagarna 1848, gick obeväpnad midt i hetaste striden för att mäkla fred och söka föra de vilseledda till besinning. Lika litet som den kula, hvilken då-i Rae Saint-Jacques träffade hans bröst, förmådde hejda honom i hans goda förehafvande, lika litet kunde de klerikalas skymford nu sätta en fläck på hans minne. Det folk, som på begrafningsdagen trängdes utanför Bixios, f. d. ministerns, bokhandel i Rue Jacob samt sedan (der voro minst 6,000 personer, kanske ännu ett par tusen) följde likvagnen upp till Montparnasse, glömmer icke så lätt hvem han var — SAO SENAST NEANDER NONE AR