Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 1

— Ja, men hvarför har jag försvarat bonom? afbröt Johanna och dolde sin förlägenhet bakom ett muntert skratt, — jo, emedan det sårade min rättskänsla att höra den i min tanke frånvarande Gustaf förtalas af sin falske vän. Föröfrigt, fortfor hon med ökadt bryderi, — vet ni, — bör du inte glömma, att jag ej kände dig, och att mitt omdöme således ej kan tagas i betraktande, emedan det stödde sig på min älskade onkels skämtsamma och partiska yttranden. — Riktigt, flickan min, inföll den gamle herrn, förtjust öfver det sätt hvarpå Johanna sökte rättfärdiga sig, — håll dig tappert. Nu, då da känner honom, kan du fälla ditt eget omdöme, och säg honom derföre att han inger dig fasa med sin långa, reglementsvidriga man och sin stickade kalott. — Fasa, vill jag just inte påstå, men jag måste uttala min förvåning deröfver, att han anser det passande för en kavalleriofficer att låta en långörad åsna föra sig omkring på berget, svarade Johanna, i det hon nu blef den anfallande. — UHaru, pojke? Har du gjort dig skyldig till någonting dylikt? frågade öfverstlöjtnanten med låtsad vrede, — Lisette, anäkta! Pojken måste blifva rekryt och tjena i te år för ett dylikt majestätsbrott. Hans ar, en gammal kavalleriofficer, hans gamlo förmyndare en dito, och han? hahaha! En dläcksuddare, som knappt förstår att skilja nellan en åsna och en häst! — Ja, jag är skyldig, svarade jag, — mellertid har jag inte menat så allvarsamt, och jag anhåller om ollernådigste absoluion — — — Parlera tyska, pojke, afbröt min förnyndare af fruktan att hans Lisette kunde