Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 1

varit magnetisörer i ordets egentliga mening sha dock förträffligt förstått utt begagna sig saf detta tillstånd, för att tillskansa sig en makt öfver den sjukas själ, som mången gång ej upphört med sjukdomen. Tillfällens fför läkaren att grundlägga och befästa en ssådan makt äro många och god2; särdeles kan den slugt beräknande dervid begagna sig af den hos qvinnan vanligen så starka tacksamhetskänslan, och den djupa och mäktiga känslan af beroende, som öfvertygelsen om egen sjuklighet och svaghet samt om läkarens — ofta öfverskattade — skicklighet är så egnad att väcka hos henne. Den rosgen färg, hvarmed somliga fruntimmer skildra sina läkare och deras bedrifter på det me sdicinska området, antyder merendels, att läÅkaren tillskansat sig ett ingalunda önskvärdt inflytsnde öfver dessa qvinliga patienters suppfattning, inbillningskraft och känslor. Att följderna af det ofvan anförda ofta måste bli ingenting mindre än tillfredsställande, ligge i sakens natur. Friden och den husliga sällheten ha sålunda blifvit störda inom mången familj för alltid, förbindelser ha sälunda uppkommit, hvilke, emedan de ej grundats på en närmare kännedom om kontrahenternas karakterer, utan på ett tillfälligt närmande under förbållanden, då man icke varit sig sjelf fallkomligt mäktig, ej inneburit någon garanti för framtida sällhet och i sjelfva verket merendels blitvit olyckliga. Vi ekulle kunna, men vilja naturligtvis icko anföra ta lande exempel på sådana företeelser, och något dylikt tarfvas ej holler, ty hvarje person med någon erfarenhet har haft tillfälle att iakttaga ett och annat i den vägen, och den som eger någon skarpsinnighet, kan till och med sluta dertill ,,a prieri. Åunu åtskilliga andra skäl för den qvinliga läkareverksamheten skulle kunna snföras, såsom t. ex. sannolikheten af att hvad man vanligen kallar ,,läkareblick skulle förekomma i hög grad hos läkarinnan, då en undransvärdt klar, nästan divinatorisk uppfattning af ganska dunkla förhållanden plägar utmärka de mera begåfvade medlemmarne af menniskoslägtets s. k. ,svagare hälft. Äfven förtjenar det att anmärkas, att den säkra takt och fisa grannlagenhet, som utmärka qvinnan, jemte den omständigheten, att hon, såsom företrädesvis egande sin verld inom den husliga kretsen, kunnat göra sig förtroligare med det egendomliga i karaktererna och individualiteten än mannen, hvars verld är egentligen det yttre lifvet, tyckas innebära en borgen för att hon skulle synnerligen väl bestrida läkarens vigtiga och mångsidiga kall. Dessa grunder, som tala för bildandet af en qvinlig läkarekår för qvinliga patienters rökning, torde svårligen längre kunna förbises af någon, hvars uppfattning ej förblindas af en omotiverad förkärlek för det bestäende eler af en lika omotiverad ringaktning för qvinnans själsförmögenheter. Det hulturstadium, hvartill vi nu kommit, kräfver uppåtandet af nya kanaler för den qvinliga verksamheten, och den sociala revolution, som uppfinningen och tillämpningen af flera slags maskiner, men isynnerhet symaskino Åtadkommit, gör denna fordran oafvi i hvilken sådan kanal kan väl var i verensstämmande med qvinnanasasa 1:g och böjelser på samma gång, som dc är egnad att afhjelpa betänkliga missförhållanden och olägenheter, än hennes läkareverksamhet? Den sanna qvinligheten skall, långt ifrån att bli lidande på den reform, hvarför vi ifra, genom denna verksamhet framträda på det herrligaste, såsom vi sökt visa i det föregående. Bör då icke hvar och en, som söker befrämja skipandet af en välkommen om också sen rättvisa åt qvinnan, efter bästa förmåga understödja bemödandena för den ifrågavarande idåens realiserande? Icke blott i den stora transatlantiska republiken, utan också i flera europeiska länder — i i det fria, högt civiliserade England liksom i dot autokratiska, halft barbariska Ryssland i: har man vidtagit åtgärder för bildandet af läkarinnor, och meddelat dessa rättigheten att praktisera. I det sednare landet har man gått ända derhän att utnämna qvinliga miliärläkare. Kan det då anses förtidigt att väcka siä-: san derom i Sverge? k Det är anledning att antaga, det i vårfi tad, som utmärker sig på ett så ärofullt 4 ätt bland de öfriga i Sverge genom sin ung-I — TA NEN — Ja men hvarfåär har jag färevarat ha I: