Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 1

den täckaste lilla trumpna min, — det är blott skada att jag har varit så kortsynt; om jag hade anat hvem det var, som företog sig att kriticera ailt hvad jog sade, så skulle jag visst inte hafva försvarat den frånvarande Gustaf, och på långt när inte varit så undfallande i mina omdömen om honom. — Skade, skada, flickan min, att du inte visste det, anmärkte den gamle herrn skämtsamt, — du skulle säkert annars hafva kallat honom vagabond, dagdrifvare — — — Brandfox, inföll fru öfverstlöjtnantskan skämtsamt. — Riktigt, Lisette, brandfux är den rätta benämningen ; ja, du skulle hafva kallat honom brandfux, för att sedermera få skratta åt hans långa ansigte. — I stället för att herr Wandel — — — Gustaf, flickan min, Gustaf, — för skock tunnor granater! förmanade öfverstlöjtnanten. — I stället för att Gustaf har skrattat åt mig, förbättrade Johanna, i det hon gaf sin farbror en vänlig blick. — Kära Johanna, jag har inte skrattat åt dig, inföll jag i detjag sprang upp och räckte den älskeliga flickan handen, — men försätt dig i min belägenhet och fråga dig sjelf, om det inte måste vara en oemotståndlig retelse för mig att helt incognito kunna tala om mig sjelf — — — Och höra en sådan mängd oförtjenta oford, tillade Johanna och betraktade mig med sina herrliga ögon. — Ja, otörijenta voro de, men de ljödo så vackert från din mun, och den ifver hvarmed du försvarade den lättsinnige krabaten mot mina anfall — —