Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 1

domliga lisskrast, sin energiska tillämpning af frisinnade och på en klarnad rättskänsla grundade idber, en bildningsanstalt för unga läkarinnor snart skall komma till stånd. Den skall, så hoppas vi, utgöra en gren af Göteborgs akademi, och sålunda skall man snart komma att se förverkligandet af de för ett tiotal af år sedan i denna tidning uttalade förhoppningarna om att hos oss qvinnan skulle deltaga i det ädla yrke, hvilket afser att med Försynens bistånd, så vidt möjligt är, undanrycka sjukdomen, lidandet och döden deras byte. Under skickliga lärares ledning skola unga flickor kunna förvärfva sig nödiga förberedande kunskaper och sedan göra de egentliga medicinska studierna med en grundlighet, som bör kunna försäkra dem om förtroende, då de längre fram uppträda såsom praktiserande läkarinnor. I vårt land gifvas helt visst många unga flickor, som med begärlighet skola omfatta ett sådant tillfälle att förvärfva sig insigter i en vetenskap, som är af största intresse och vigt för menskligheten — insigter, som ej blott skola kunna bereda dem en oberoende framtid, utan äfven sätta dem i stånd att utofva en verksamhet af det ädlaste och mest gagnande slag. Vi ha ofta hört ogifta qvinnor klagande yttra: ,Ack, om jag kunde uträtta något här i verlden! ack, om jag ej voro en onyttig, blott vegetorande varelse, dubbelt onyttig sedan symaskinerna gjort synålsarbetet i det närmaste öfvorflödigt! Såsom vetenskapigt bildad läkarinna skall qvinnan kunna uträtta mycket för sina lidande systrar, och i stälet för att klaga öfver den fruktlöst förrinnande iden och kanske äfven öfver knappa yttre vilkor, skall hon kunna med Ijuf tillfredsstälelse se tillbaka på de dagar som förflutit inder en hedrande verksamhet, hvilken gagnat andra på samma gång som den i ekononiskt hänseende gjort henne oberoende af idras bistånd. Hvilken lockelse innebär ej on sådan utsigt för dessa unga flickor, som våra dagar så djupt känna det olyckliga, nåstan förnedrande i ett lif af overksamhet ch tomhet, ett lif, som verkar förslappande å själens liksom på kroppens krafter. Do reta, att de ej böra gömma sitt pund i svetteluken, att de böra använda sina naturanlag, å att de ej en gång vid grafvens brädd skola ned ångrens bittra dval blicka tillbaka på tt förspildt, på ett i bedröflig sysslolöshet illbragdt lif. För dem liksom för qvinliga patienter skulle derför den ifrågavarande reormen bli af största betydelse.