Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1866, sida 2

ALUS 10T uågsvCTKCU, VCH UCL ohfrtver ÖDtter ptestens taxering, och sedan offer. Det synes som det vore blott ett förhörande efter penaingar. Det enda tillfalle, då der icke offras, ir väl vid begrafningar; men der ersätter likstolen offret. Vi vilja kasta en blick på detta upprörande sätt att beskatta ett fattigt sterbhus. En familjefader dör och efterlemner sig en sörjande enka och en hop värnlösa barn försänkta i skuld och fattigdom. Mannen är icke väl begrafven förrän länsmän och kreditorer trängas om hvarandra, för att få ut sina fordringar, och det är ingenting att säga om det, ty bvar och en skall hafva sitt; men till deras antal sällar sig nu äfven presten, för att få ut sin likstol, ifall han icke fick den innan ban begrof likhet; men det lagar han merendels att haa får. I stället för att komma som en tröstare och hugsvalare för de sörjande, kommer han med en fordringsegaree barska min, som ingalunda är sinn: d att afstå från sina ,rättigheter. Vid baradop är det återigen betalning och offer serskildt. Det är allt för beåröfligt mod detta aflöningsväsendst. För den enfaldigo ser det ut som hela religionsväsendet vore till blott för att rikta presten; och jast deraf kommer denna likgiltighet för läran, emedan de, som förkunna den, alltid framstå såsom uppbördsmän, och ofta låta påskina en egennytta och sjelfvisknet, som beröfvar den all kraft, omedan den lifgifvande kärleken fattas. Na kan det vara roligt att anföra en liten episod ur offerkultens historia. Ett brudpar skulle vigas i det pastorstet, der brudgummen var hemma; men som bruden var ifrån ett annat pastorat, så hade presten i det pastoratet fått betalning för både lysning och vigsel; men nu hade han en söt lukt af det välsignade offret, och derföre ville han äfven sjelf sörrätta vigseln, ehura presterna i det pastoratot der bröllöpet stod voro närvarande. Han kom derföre dit och förrättade vigseln; men vär då vigseln var förrättad så följde den bjerteglädjande oftringen. När det var slut frågade en närvarande herreperson, om det tilläts honom att räkna penningarnu, hvilket beviljades. Nar penningarna 12 räknade, frågade nämnde herre brudgummen, om han betalt prosken för lysning och vigsel, hvarpå han svarade: ja. Då sade herren: då höra penningarna dig till, och med de orden lemnade han oflerpenningarna till brudgummen. Nu blef prosten så ond att han for derifrån utan att förtära det minsta på stället. Se der ett drag ur offerkultens historia, och huruvida sådant kan lända till uppbyggelse för folket som är vittne dertill, det lemnar jag derhän. Deremot då det gäller andra förrättningar, hvarvid icke fås något offer, såsom sjukbesök, då är man icke så lättfotad, då får man höra, att de ämna vänja folket af med sådana ovanor, som att besvära dom med sådant. Nu har man väl föreslagit att prosternas extra inkomster skulle upphöra och att de skulle få bestämd lön för alltsammars; men allmogen fruktar så mycket för presternas öfverdrifna fordringar, att den icke vågar ingå på någon underhendling derom. Dessutom gagnar det till ingen ting; ty prevtir ställsamheten och hösligheten skulle snart få makt med allmogen så att genom smicker och konster en ny byggnad af rättigheter uppfördes äfven på den nya grundvalen, på samma sätt som staden Torro del Greco bygges upp ånyo hvarje gång lavaströmmen från Vesuvias har jemnat den med jorden. Mången påstår derföre, att det vore bäst att undendra ga sig presternas biträde i det hänssendet, dels genom införandet af de i lagen tillåtna kontraktsäktenskapen (?) och dels genom införandet sf begrafningar, utan presterligt biträde, såsom man har börjat med i Italien, och jag tror äfven i Belgien, och detta är ändå katolska länder. Nu tycker väl mången att det är okristeligt, men prosten Thomeus säger i siaa märkvärdigheter hörande till kyrkohistorien, att i första århunåradet visste man icke hvarken af bikt, barndop, vigsel eller jordfästning eller andra sådena monskliga påfund. Således är det icke så okristeligt. Men hura som helst så måste man medgifva, att en förändring i närvarande förhållande vore önskansvärd och det mest i religionens intresso. Här klagas öfver en öfverhandtagande materialism, i förening med råhet och sedeslöshet, men huru kan man vänta annat, när folket icko ser något kärlekens lif hos dem, som säga sig vara Hans tjenare, som var en kärlekens uppenbarelse? Utan i det stället en sjelsviskhet, som blott sörjer för egna fördelar. Om så är, kan man då vänte, att kärlekens och välviljans anda skall tränga ned till den lägre befolkningen, som mera ledes af exempel än ord? Jeg vet väl att presten wåste hafva sin lön. Han har gått igenom kostsamma studier; han sitter osta med en talrik samilj; hans ställning i samhället fordrar också större omkostnader; men i samma mon han är genomträngd af kristendomens sanna anda, så inträder mera enkelhet och anspråksloshet bådo hos horom sjelf och i hang hus och han blifver ett sanningens vittne, fastän icko i den ösverdrifna mening, som Kirkegaard fordrar. Men i samma mon ban blifver det, stiger också hans anseende hos alla tänkande menniskor och sanna kristna. Det är detta anseendo insändaren önskar måtte tillfalla presterna så väl för deras egen, som för religionens skull. sms 2 — UTE ÅKE SPANIEN. De många preventiva åtgärdor, som af OO Dennell i Madrid blikit vidtagna för lugacts upprätthållande derstädes, och som helt och hållet strida mot hans varor, visa icke stort förtroende till sinn mningen kos dervarande befolkving. Bland de arresterade omnämnes general Prims f. d. sekreterare T——L—C———L—C———etUccrt CTD——2 —— —C————-OYL——At— —— O— —s ME mem —lx Iki— ÄMM HÄL OO —— äUetFgA —