Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 2

— — —— —— gade, började hon, då vi åter vände oss mot borggården der föraren väntade oss, — jag undrar om hon har diktat den sjelf? — Utan tvilvel, ty redan förut har jag haft tillfälle att läsa cch höra dikter af henne. De bestå vanligtvis at en förvirrad samling af tankar, som hon hemtat från gamla riddare-, röfvereoch spökhistorier. Öfverhufvud tycks en illa vald lektyr hafva bidragit mycket till hennes öfverspändhet. — Har hon med fit inlagt profetian i Vvorsn, för att uppträda som sierska inför oS — Det skulle into förvåna mig, om det vore den sista versen hon har diktat i dag och nedskrifvit här, svarade jag och öppnade brefvet, hvilket jag nästan hade glömt; — nej, jag misstar mig inte, fortfor jag, då jag efter en blick på papperet verkligen igenkände slutversen. — Ack, läs, återtog min följeslagerska hastigt, och ur hennos sköna ögon glänste en oförliknelig blandning af barnslig nyfikenhet och jungfrulig oro. Ehuru redan framför det stora tornet och i sigto af föraren, befunno vi oss likväl tillräckligt långt från den sistnämnde för att ej blifva hörda. Vi satte oss således i skuggan af en urgammal fläder, under hvilken en sidpol bänk var anbragt, och sedan jag först mod blickarno öfverflugit den icke särdelos tydliga skrifton, upplöste jag den: Hon såg den stolta riddara Ifrån det helga land; Han helsade så vänligt Med ord och med sin känd. Och då han henne lemnat, Hon älskade så varmt;