Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 2

Då jag talade om en omväg hade jag öfverdrisvit. Jag kände ingen omväg, det låg mig endast om hjertat att blifva bemärkt af mina förmyndare med hans brorsdotter vid min arm. Visserligen höll jag mig så mycket som möjligt vid de yttersta gränserna af don fria platsen, men jag gick framåt med så ringa försigtighet, att min sköna följeslagerska ej kunde afhälla sig att i sin ilver hålla mig tillbaka flera gånger och hviska: ,5akta, salta. Sålunda kommo vi oupptäckta på omkring tjugofem stega ufstånd från de båda gamla, dock mindre tillfölje af vår varsamhet, än emedan do ej gäfvo akt på de snnalkande. Tanten höll nemligen sina blickar riktade på sin stickstrumpa och Iyssnade, synbarligen mycket uppmärksamt, på sin herr man, medan denne med sin kryckköpp ritado ett kanonlopp och doröfver en kavallerisabel i sanden framför sig, och derunder omvexiande talade och drog några dreg ur sin stora, silfverbeslagna sjöskumspipa. Ljudet af mina steg föranledde honom slutligen att se upp, och samtidigt uppslog älven hans maka sina ögon. En sekund betraktade hon oss förvånad. Synbarligen trodde han ej sina ögon, då han såg sin brorsdotter vid min arm, derefter upplyftade han med en hastig rörelse den mörkgröna lapp, som bängdo öfver hans blinda öga, men i det han derefter åter sänkte den och häftigt stötte sin käpp mot marken, utbrast han i ett högljudt, bjertligt skratt. — Johann! utropade han, — på detta sätt bade han förkortat sia brorsdotters namn, — Johann! Flickunge! Vid alla bomber och granater, som någonsin flugit ur on preussisk kanon, hvar i all verldea har du uppfiskat den der?