Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 2

IV. Örverstlöjmanten. Mineralkällans grannskap erinrade oss åter om dot närvarande och att vi hade uppnått vårt närmaste mål. Iigende blickade min följeslagerska mot källans skuggrika omgifning. Hon sökte sin farbror, hvilken jag redan hade upptäckt på en bänk i bakgrunden, bredvid sin trogna Lisette — hvilket var hans makas namn. De lofvado mig att varehhår vid denna tid, ljöd det sakta och med ett uttryck af missräkning från de ungdomsfriska, röda läpparno. — Är det möjligtvis herrskapet derborta i hörnet? frågade jeg, i det jag drog mig något tillbaka, för att icke genast blifva bomärkt, — jag ser der ett par väldiga, grå mustascher — — — Ja, ja, åer äro de, afbröt den unga slickan liskgt, men hviskando, — jag vill stiga af hör och nalkas dem obemärkt; hitintills hafva de into sett mig. I sin ifver att öfverraska de goda gamla, tillät hon utan invändning att jag lyftade henne som ett barn ur sadeln; hon emottog till och med min arm, då jag lofvade henne att på en omväg föra henne helt nära hennes onkel, och sedan bon tillsagt föraren att afvakta vidare befällningar, anträddo vi vår vandring.