Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 1

jlösa skalder, och jag förbättrade mitt hemman till dubbel afkastning. Så ha också I många af mina grannar gjort; men somliga använde illa sina penningar och för dem har det gått derefter. Det är så, se vördig prosten, åtminstone i min hemort, att der fions både förståndigt folk och slarfvar. De förra behöfva icke och de sednare kunna icke hjelpas med statens förmynderskap. Men nog har jag tyckt mig finna att friheten föder upp bättre folk, än förtrycket. Dessutom, sa Hemming Göranssa, ,vet jag just icke hvad frihandeln har att skaffa med utländska skuldsättningar för hypotekslån och jernvägar; men nog kan jag förstå att penningebristen i landet till stor del kan ha sin orsak i denna sku dsättning. När jag hade fått mitt hypotekslån och betalt mina andra skulder, använde jag återstoden till nyodlingar på mitt hemman. Detta hade till följd att jag måste skaffa mera dragare och redskap, utvidga loge och ladugårdshus semt hålla flera arbetare. Till detta allt behöfdes mycket penniagar, som jag åter måste låna och först efter flera mödosamma år kunde börja att återbetala. Nu tänker jag att om hela landet gjort som jag — och jag slarfvade icke bort mycket penningar — så måste de erhållna hypotekslånen göra ytterligare lån behöfliga, till dess landet hinner småningom ordna sig och hemta frukter af de stora penningesummor, som blifvit nedlagda i jordbruket; men sådant går icke så fort; det känner nog hvar jordbrukare. Deraf tror jag för min del att penningebristen till stor del uppkommit. Och derför tror jag att det vore både nödigt och lyckligt att än mera penningar kunde såsom hypotekslån erhållas. Och hvad jernvägarne anbelangar, så är det väl så med dem också, att de i början mycket öka penningebehofven. Hvar och en, som bor vid jernväg oeh genom den fått nya afsättningstillfällen, söker att öka sin produktion, den ene i jordbruk, den andre i bergsbruk, den tredje i tillgodogörande af ett förut värdelöst vattenfall o. s. v.; men till allt detta behöfves mycket penningar; och ju mera af en vara, som behöfves, men som icke kan på en gång skapas, desto större och kännbarare blir bristen på en sådan vara. Jag tror således att både hypotekslånen och jernvägarne helt naturligen framkallat behofvet af mera penningar och vållat penningebristen. Dermed vill jag dock icke förneka, att större hushållsaktighet både hos herremän och bönder kunde och borde iakttagas, hvarigenom penningebristen fortare kunde afbjelpas; men den hushållssktigheten kan icke tvingas fram, utan måste såsom allt verkligt och verksamt godt blifva frivillig och komma på öfvertygelsens väg. Vi bönder i Östergötland hafva också allmänt börjat bortlägga hvarjehanda såfänglighet och vi räkna mycket på goda föredömen af vårt presterskap, som stå oss allmoge så nära. Men på skolorna vilja vi icke veta af någon förknappning. Ja flera och bättre dessa blifva, desto bättre blir tolkets uppfostrar, desto ädlare dess vanor och pjutningar och kommer för sådan orsaks skull ett klavör äfven i bondens hus, så ser jag deri icke något sorgligt tecken. Det är vida bättre än brädspelet och andra spel i herrehusen. Och hvad anbelangar de goda tiderna i vår ungdom, som vördig prosten nämnde, så kan väl hända, att det var lugnare och beqvämare för presterskapet, men att det var mera svårt och dåligt för allmogen minns jag granneliga. Far min, som var en god och beskedlig karl, och ofta låg i arbetet som en slaf, hade ändå grufligt svårt att dra sig fram. Länsman pentade ofta ut kronoutlagorna både hos far och hos grannarne. Bränvinspannan kokte i hvar gård, både bönder och deras arbetsfolk voro ofta ,på lIull, ingen läste ett ord utom i katechesen till husförhören; från bållskjatsen återkom bonden med tröttkörda hästar, sönderslitna kläder och ett rus, i stället för skjatspenningar; åkerbruksredskapen hängde knappt ihop och åbyggnaderna lutade till sitt förfall. Jag minns nog hur jag sjelf som pojke fick ovett och stryk hvar gång jag skjutsade en herrpojke, sedan en sup i drickspengar, gick trasig och okunnig samt först vid 20 års ålder af korporal Brask, salig menniskan, lärde mig skrifva och läsa skrifvet. Nej, vördig prost, nog kan det vara bekymmer och dåligheter nu ock, oftast till följd af våra egna misstag och kanske öfverdrifna anspråk, men tek RR 1 Man vill Inta hafoa nAÅnnt. han Ha Ja 7