Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 1

— Hon vill inte hafva något; hon är lckligast, då hon ströfvar fritt kring o ch ostörd får öfverlemna sig 2 sina förvirrade drömmar, Ilelst försätter hon sig i en riddarfrökens eller hotdams roll, och helsar då hvar och en hon möter som en hög personlighet, — Då är ni kanske också inte heller någon grefve eller excellens? frågade den hulda flickan med ett leende, som trängde till mitt bjerta. — Hvarken grefve eler excellens, svarade jag muntert, emedan jag genom frågan erinrades att jag ännu var Gustafs vän, — fröken Briisselbach har upphöjt mig likasom många andra till dessa värdigheter, och emedan hon så envist fasthänger vid dessa titlar, skulle det vara fåfäng möda att söka upplysa henne om sitt misstag. — Uppträder hon också som spåqvinna? Hennes yttre påminner åtminstone om en sådan. — Egentligen inte, men hon tror sig standom kunna läsa i framtiden, och i dylika fall uppger hon ogerna den en gång fattade ideen, Under dylika samtal hade vi gått öfver den gamla borggården samt hela ruinen. De förvittrade stenarne väckte visserligen vår uppmärksamhet, och vi uttalade äfven i varma ord vår beundran öfver ruinens belägenhet samt de fasta murarne, hvilka hade trotsat århundradens förstörande inverkan utan biträde af menniskans skyddande hand, men alltjemt återkom min följeslagerska till den vansinniga, hvarvid hon naturligtvis alltid mötte miga tankar, hvilka nästan oaflåtligt sysselsatte sig med den så lyckolofvande profetian. — Det var en egendomlig vers hon fram