Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 1

skade min ledsagerska till mig med åter tilltagande oro. — Han måste straxt vara här, svarade jag lugnande, — men vi hafva ju ännu inte tagit ruinens inre i betraktande. — Vill ni inte skänka det arma fruntimret något? Jag har inga pengar på mig, sade hon straxt derefter med förtrollande bryderi. Jag upptog min börs och räckte fröken Brusselbach ett mynt. — ,, Från den unga damen, sade jag och släppte myntet i hennes väska, ty jag visste af erfarenhet att hon stundom stolt tillbakavisade dylika gåfvor. Hon tackade ej, men betraktade min följaslagerska ännu en gång vänligt och välvilligt, och i det hon derefter framletade en sammantryckt bukett ur väskan, erbjöd hon henne de vissnade blommorna. — Det är förgät-mig-ej, min ädla fröken, sade hon uttrycksfullt; — glöm inte Godesberg, och må er faders dotter blifva lycklig med honom. Derefter vände hon sig bort utan vidare helsning, och i det hon sakta gnolade på en melankolisk melodi, aflägsnade hon sig genom portöppningen. Min ledsagerska drog ett djupt andetag. — Det arma fruntimret, börjads hon och betraktade tankfull buketten i sin hand, — jag var rädd för henne och likväl tycktes hon ega mycken godmodighet, — Ganska mycken godmodighet, svarade jag och tog kosan mot den inre borggården, der jag hörde den redan anlände föraren tala till sitt djur; — jag har kännt henne redan i flera år, och det förefaller mig som hade hon ej förändrat sig det minsta under denna långa tid. — Har hon intet hem?