Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1866, sida 1

tvanget leende, började hon ett samtal med mig. Jag borde kanske inte säga det, började hon och rodnaden på hennes kind blef djupare, — och likväl kan jog inte ännu en gång vara orättvis. Jag måste nemligen medgifva att er tillfälliga mellankomst ingalunda förtjenar benämnas obehörig. Det var mig välkommet att kunna undvika den fremmande herrn; jag kände för sent igen honom, annars skulle jag ej hållit, utan fortsatt vägen upp till Godesberg och först på hemvägen bafva besökt källan. — Således var detta icke det första mötet? frågade jag, mindre af nyfikenhet än för att förmå min hulda granne att tala och ännu längre få vjuta af hennes ljufva melodiskka röst. AÖU Inte det första mötet, ty jag märkte homom redan i förmiddags, Jjöd det med älskvärd öppenhet afgifna svaret, — hans blickar tycktes vilja genomborra mig, så fast voro de riktade mot mig. I min tidigaste ungdom har jag en gång förr sett sådana ögon, hvilka både i vakande tillståndet och i drömmen länge sedermera plågade och förföljde mig, och deraf kommer väl också min barnsliga fruktan för den fremmande herrn, som annars aldrig har gjort mig något ondt. — Har ni då ofta haft tillfälle att möta denne herre? — Inte ofta, ty han bor troligtvis i Bonn, men jag har redan flera gånger träffat honom både i Siebengebirge och här, likasom I hade han på förhand blifvit underrättad om våra utfärder och han tillfölje deraf hade väntat mig. DLNi bor således inte sjelf i Bonn? Men törlåt mina obehöriga frågor, och fäst dervid ingen annan vig: än att jag geraa vill