Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1866, sida 3

— — —— Hos red:u bar plats blifvit begärd för efterföljande upplysningar: Då den i många delar oriktiga relation om skonerten Prospers förolyckande i Spårösund, hvilken redaktionen ur Westerviks Weckoblad intagit i N:o 289 af sitt blad, innehåller flera osanna beskyllningar emot de vid Idö lotsplats stationerade lotsar för deras förhållande, såväl i allmänhet, som specielt vid detta tillfälle, anhåller undertecknad att redaktionen benäget ville lemna plats för nedanstående intyg och beriktigande. hvilket äfven i sin mån belyser orsaken till olyckan. Undertecknade, som voro bland besättningen å skonerten Prosper, då den under kapiten Högboms befäl led skeppsbrott och sjönk vid norra mynningen af Spårösund den 25 November detta år, intyga följande: Vinden var V.S.V. med storm. Det dagades kring 1, åtta på morgonen och kl. 4 till åtta hissades lotsflagg. Kaptenen yttrade att lotsarne i anseende till det svåra vädret ej skulle kunna komma ut, åtminstone ej möta utom Stångskäret. Lotsarne kommo emellertid kring 4 timme derefter eller kring 84 9 på morgonen och mötte mellan Stångskärspricken (den inre) och Blekskären, den första lämpliga plats der de kunde tagas ombord; från Idö lotsstation till det ställe, der lotsarne mötte fartyget, är afståndet kring 1, mil, hvarunder lotsarne hade stick i stäf. Styrman hade ankaret klart, och konstapeln stod med kastlinan färdig till kastning, men kapitenen förklarade att lotsarne ej behöfdes. Hade kapitenen velat hade de, sedan nödige manövrer blifvit gjorde, mycket väl kunnat tagas ombord. Lotsarne följde sedermera seglande efter fartyget, hvilket törnade och sjönk en halftimme sednare. Det var just lotsarne, som sedan räddade några af oss, hvilket vi tacksamt erkänna, samt kustsergeanten Treutiger och kustroddaren. Vi uttala härmed vår bestämda öfvertygelse att lotsarne således i allo fullgjort sin skyldighet vid detta tillfälle och icke låtit någon försummelse komma sig till last. Ofvanstående, som efter våra uppgifter blifvit uppsatt samt sedan af oss granskadt, intyga vi under edsförpligtelse. Westervik den 4 December, 1865. N. V. Hermansson, C. C. Norstedt, För detta styrman Konstapel. ombord på Prosper. A. M. Oman. G. A. Edvall. Med egen hand på papperet. Vittnen på en gång närvarande: Carl Erh. Berlin, S. P Röhman, Lektor. Sjökapten. Att förestående afskrift är lika lydande mec mig förevisade originalhandlingar; bet Westerviks Rådhus den 15 December 1 F Publiku Det visar sig häraf att lotsarne icke ett ögonblick dröjt att uppfylla sin pligt. De gingo i sjelfva verket fartyget till mötes genast det blef synligt och innan Jotsflaggan blifvit hissad omsd; och detta oaktadt den svåra storm som sade ech mot dem blåste stick i stäf. De motsvarade fullkomligt skepparens uttalade högsta förhoppning, och det var just denne sjelf, som vägrade att taga dem ombord, ehuru detta låtit sig göra. Det var slutligen just dessa mma trenne lotsar, som räddade sex af de i önöd stadde männen, under det en liten, af en pojke och en qvinna rodd, båt räddade de trenne öfriga. Referenten synes hafva förtegat detta af lotsarne lemnade bistånd, emedan det m gen kunde anses lända dem till någon berömmelse. Lika ogrundad är beskyllningen , att lotsarne efter vanligheten ej komma ut mot fartyg förr, än deras biträde är umbärligt. De uppfylla samvetsgrannt sin pligt och fullgöra sin ofta ganska farliga tjenstgöring, men om stundom otåliga fartygsbefälhafvare icke vilja bida till dess lotsarne hunnit att, ofta under motvind, arbeta sig ut bortom de halfannan mil från stationen belägna yttersta grunden, så stannar någon försumlighet derför icke på lotsarne. Skonerten Prospers förolyckande hade lika litet kunnat förekommas af en förståndig lots, som af flere förståndige sjömän, som vid tillfället funnos ombord, såvida de ej egt rätt att fråntaga befälhafvaren befälet, i hvilket fall försöket att i storm och forcerande med segel, snart sagdt på stället, från bidivind ändra kurs till fördivind, för att falla af inåt ett tätt i lä liggande trångt sund, helt säkert blifvit ogjordt. Jag får slutligen tillägga att under min åttaåriga tjenstetid som chef för denna lotsfördelning ingen anklagelse för försumlighet blifvit mot Idö lotsar anmäld. Westervik den 15 December 1865. J. L. Windahl, chef för Westerviks lotsfördelning.