men fick mot lämplig lösen behålla sin kanna, som blef honom dubbelt dyrbar. Emellertid lärer han hafva af Göingen lärt konsten att göra avistiga examensfrågor. Det berättas nemligen, att han en gång tillsporde en klockarekandidat, hvem som skrifvit katekesförklaringen; då Svebilius rigtigt uppgifvits med titlarna erkebiskop och doktor, frågade biskopen ytterligare, om icke Svebilius varit någonting mera. Då examinanden icke kunde besvara denna fråga, utbrast biskopen förtörnad: vet ni då icke att erkebiskop Svebilius var min svärfar? Vikunna naturligtvis icke gå i borgen för dessa anekdoters tillförlitlighet. Detsamma gäller om den berättelsen, att Linnerius en gång, då han gjorde ett stort kalas, föraktligt yttrat, att ingen at studenterna, ,de svinen, skulle få vara med, men att under måltiden en student kastat ett stort lefvande svin genom fönstret in på måltidsbordet. Deremot är det historiskt att Linnerius 1720 i domkapitlet beklagade sig deröfver, att en student, som var ,Kout skräddares son, en natt kl. 11 blifvit ,träffad på bar gerning med en långvagn i handen, hvarmed han sig otillbörligen brukade på fönstren i biskopshuset, hvilka blefvo inslagnek. En icke historiskt bestyrkt sägen är, att L., då han från sitt goda middagsbord begifvit sig till kyrkan för att bevista aftonsången, stundom föll i sömn. En gång hände, att en student, som skulle predika, vid uppträdandet på predikstolen bemärkte, att bispen sof. Han läste då en ingångsvers med sakta röst, men höjde väldigt stämman, då han utsade sitt ingångsspråk ur profeten Jonas 1 kap. 6 versen, så lydande: Jona, hvi sofver tu? statt upp och åkalla din Gud, — hvarvid biskopen spratt till och vaknade.