Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1866, sida 2

medan han, som erhållit en öfverjägmästae befattning, hade uppslagit sina bopålarpå en af Siebengebirges herrligaste punkter. ll min sparsamma pensionsforestånderskas strsta belåtenhet tillbragte jag emellertid allid min ferietid hos honom och iakttog noga den mellan oss i tysthet träffade öfverenkommelsen att först dagen före min afrea till staden, och med mössan i handen, tverlemna honom min censur till gunstbenäga underskrift. Den gode, gamle förmyndaren, genom has undseende och mildhet har jag sannerliga icke blifvit sämre. Tyvärr var han för gan mal, att jag kunnat hoppas att vid mognar ålder få betrakta honom som min rådgit vare. Ja, han var redan sextioett år gammal, då jog afgick till universitetet, men fastän tiden färgat hans glesa hår och väldiga mustascher snöhvita, fastän rynkor öfverkorsade hans väderbitna, godlynta ansigte, och lemmarnoes manliga fyllighet slutligen lomnat rum för en mumielik magerhet, så hade man likväl ej ens hos en gardeslöjtnant kunnat finna en rakare hållning och fastare steg. Dervid framblixtrade det ena grå ögat, — det andra hade han förlorat vid Jena genom er -oförsigtig granatskärfva, — så ungdomligt och likväl så godmodigt under det buskiga grå ögonbrynet, sporrarne klingade så hur. tigt på hans stöflar, — han hade tjenat vid kavalleriet, — och det vackraste af alla he derstecken prunkade så ståtligt på hans hög hvälfda, breda bröst, att sjelfve den manhaf tige krigsguden Mars kunde hafva råkat i extas öfver den gamle hjelten, och den högtaliga Bellona skulle ej hafva tvekat att perigen helsa bonom vid himmelrikets portar ett kraftigt handslag samt utnäm