Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1866, sida 2

Hvilken sällsam motsats mellan förr och au; mellan gossen; som en gång i ungdomigt öfvermod trodde sig kunna storma himen, och den allvarligo mannen, hvilken som onsam pelsjägare genomströfvar den vilda, ria naturen för att vinna sitt knappa bröd? En utgräfd jordhåla bildar mitt palats, en if båfver och utter talrikt bebodd, nårliggande ström fältet för min verksamhet, och på föga afstånd, inom synhåll för min blick, vältrar Missouri sina gula böljor på sin tusenåriga väg till Mexikanska viken, Huru tuog och blyfärgad himlen rufvar öfver mig; huru stormen leker med de torra bladen och snöflockarne samt tjutande mellan kullarne slungar dem ned i den majestätiska floden! Huru dystert korpar och kråkor graxa och pröfva sina starka vingar i striden mot den häftiga vinden! Huru länge skall detta fortfara, och Missouri drömma under sin isbörda, medan djup snö gör skog och hed otillgängliga samt utestänger mig från hvarjo förbindelse med andra långt bort boende menniskor? Med lugn emotser jag denna afsöndring; den förskräcker mig ej. Jag känner mig så lycklig som det är möjligt med min lifserfarenhet, annars skulle jag icke hafva uppsökt onsamheten. Den kolnande veden knastrar på den glödande askhögen och sprider en angenäm värmo i min föga rymliga hydda; den unga Mandan-flickan arbetar med en för hennes ålder ovanlig händighet på ett par mjuka mokasiner, och vid hennes fötter leker en tam tvättbjörn med en bösskula. Men jag sjelf sitter framför en stenhäll, och med ett lätt raspande Jjud flyger pennan öfver papperet. Huru märkvärdigt bokstäfrerna ordna sig