Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1866, sida 2

vändt till det fredliga lifvots yrken, och ropubliken, i stället för att uppträda berusad af sina segrar, iakttager gentemot andra magter en fredlig hållning och talar äfven till dem, som under dess nöd och strid för fifvet intrigerade för dess undergång, talar äfven till dessa magter i ett språk, stämpladt af värdighet och besinning. Tack vare denna vishet ha det förflutna året kunnat sluta utan ett nytt, till sina följder oberäkneligt krig på land och haf mellan verldens största sjöoch landmagter. Det är Andrew Johnson och William Seward, icke Napoleon III och lord Russell, som verlden har att tacka för denna fred, och då fransmännens kejsare i sitt nyårstal till diplomatiska kåren i Paris synes vilja tillegna sig förtjensten häraf, så smyckar han sig i sanning med lånta fjädrar. Det stora krig mellan friheten och slafveriet, hvars lyckliga slut vi bevittnat, bär en särskild karakter äfven derutinnan, att det visar, huru oändligt större krafter kunna sättas i verksamhet genom ett vid sjelfstyrelse vandt folks ansträngningar än genom koncentreringen af all magt i händerna på en suverän, som förfogar öfver ett kompliceradt regeringsmaskineri och använder detsamma, medan folkets roll är inskränkt till den passiva att vid anfordran betala hvad kriget kräfver af penningar och blod. Den ungdom, hvarmed en Nikolaus fyllde sin armås leder, rycktes nattetid med våld ur sina hem och fördes, smidd i länkar, under soldateskort till sina depoter. Den ungdom, som kämpat under amerikanska stjernbaneret, bestod, såsom statistiska siffror bevisa och hvarje amerikanare känner, till största delen af frivillige, af en i goda folkskolor och sedan i det kommunala eller politiska lifvet bildad ungdom, som visste, hvarför den stred, och älskade den sak, för hvilken den blödde. Och bakom de stridande härarna, bakom Grants och Shermans kolonner stodo andra härar, uppbådade och ordnade för att bereda friska och sjuka krigare glädje, bjelp och hugsvalelse; som förenade tro med gerningar, arbete med bön. Och deras verksamhet var aldrig lifligare, folkets uppoffringar aldrig större, dess förtröstan aldrig starkare än i de tider, då nederlag följde nederlag och då fiendens styrka, mod och uthållighet syntes som mest fruktansvärda. Enskilda spersoner gålvo då hvad de förmådde: de rike gåfvo staten batterier och fregatter; städer och byar åtogo sig hvar och en sin särskilda del af hvad som skulle åvägabringas; förutom de 3,000 millioner dollars, som staten uttaxerade till krigets fortsättning, gåfvo medborgare frivilligt 70 millioner för samma ändamål, och snart uppväxte såsom ur jorden de storartade föreningar, som under namnen United States Sanitary Commission, the Christian Commission och andra så mycket bidragit att lindra krigets fasor, stärka härarnes moraliska och fysiska kraft och föra det hela till en god utgång. Sådene exempel kunna icke nog beaktas, och då man framställer dem till betraktande, sker det mindre för att göra rättvisa åt det folk som var af dessa ansträngningar mägtigt, än för att hänvisa till verkningarne af frihetens grundsatser och mana till en oförsärad kamp för dessa grundsatsers försvarende och utbredande. Slafveriets historia är lärorik. Dess inflytelse på folkkarakteren i Söderns stater är ott af de mest slående exempel på den förfärligt demoraliserande magt som en falsk princip, tillämpad på samhällets inrättningar, kan utöfva. Och slafveri-motständets,, abolitionismens, uppkomst och utveckling visar å andra sidan sanningens segermagt; ännu lefva flera af de män, som först vågade tala och skrifva om negerns monniskorätt och fördenskull i början afskyddes äfven i Nordens stator såsom farliga nyhetsmakare, fanatici, ja förrädare emot sitt land. De hafva lefvat för att i Förenta Staternas grundlag se samma grundsats förkunnad, hvars uttalande mer än en gång förde dem till fängelset. Amerika har borttvått den fläck, som vidlådde dess fanal Det nu lefvande slhatet öfverlemnar åt de kommande ett arf af magt och ära, vid hvilket ingen förbannelse mer håästar. Man kan då hoppas, att detta arf skall värdigt förvaltas och förkofras till välsignelse för menskligheten. Rörande Exportföreningar. I detta ämne, som, hos oss varit nyligen lifligt på tal, innehåller en framställning införd i Åbo Und:r bland annat följande: För någon tid sedan nämnde jag, i förbigående, exportsällskaperne. Intet vore förÅAnlaldtlanunn ZMA mia mandanfan AnFL ARA Tf