Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1866, sida 2

hvarjo ögonblick sänka sig ned på marken för att vid sitt iskalla bröst sönderkrama hvarje lefvande varelse. Utan fruktan eller ånger öfver mitt beslut emotser jag vintern, de långa ensliga nätterna och do korta dagarne. Utan fruktan eller ånger står jag i begrepp att begrafva mig under månader i en ödemark, der ingen mensklig röst når mitt öra, och der ljudet af min egen stämma ohörd förklingar i den oändliga rymden. Dock nej, jag bör icke vara orättvis, ty medan jag nedskrifver skildringen af min vexelrika lefnad, betraktas jag med skygg tillgifvenhet, och då jag tillfälligtvis blickar upp från mitt arbete, ser jag in i de mörka, sorgsna ögonen af ett indianskt barn, min skyddsling, troligtvis en bland de sista af den fordom så mäktiga och lyckliga Mandanstammen. Den arma flickan, hvilken med tacksamt bjerta blickar upp till mig likasom till en Gud, mildrar den sorgliga känslan af mia enslighet, som vid tanken på den långvariga stränga vintern smyger sig på mig. Jag kan åtminstone säga till mig sjelf: ,,Jag är icke ensam, och om det äfven icke är mig förunnadt att med den arma, öfvergifna varelsen anknyta ett samtal, som motsvarar mitt förflutna lif, så kan jag likväl undervisa henne, förbereda henne till upptagandet i någon mission och dermed uppfylla ett godt ändamål. Men det är icke blott barnet, som låter mig så lugnt betrakta natureas gradvisa förstelning, utan äfven det medvetandet att jag bädanefter ej nödgas bortdrömma mitt lif utan hvarjo andelig sysselsättning. Det förflatna året var lyckosamt för mig åtminstone så tillvida, att jag derunder för