Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1866, sida 1

test silfverhvitt hår befann sig. Vid en närmare undersökning af den torkade hufvudsvålen, visade det sig att håren antagit denna färg till följe af ett svårt sår, hvaraf man tydligt kunde se ärret. Medan jag nu sysselsatte sig med de gamla segertroferna, betraktade Warokscha uppmärksamt remmarne och knutarne, och först sedan hon i sitt minne noga inpräglat åeras läge och sammanbindningar, tillät hon mig att öppna den märkvärdiga renseln. Då jag slog tillbaka locket varseblef jag först den torkade huden af en stor, rutformigt tecknad skallerorm. Den låg sålunda att den dolde det öfriga innehållet och sträckte emot mig icke blott sina aderton skallror, hvilka rasslade vid den minsta beröring, utan äfven det vidöppna, med väldiga och ur de torkade giftblåsorna till hälften framstickande huggtänder beväpnade gapet. Det fanns således de giltigaste skäl att gå tillväga med den yttersta forsigtighet; ty ehuru den synliga huden ej längre kunde blifva farlig för oss, så var det likväl ej omöjligt att änna andra, med dödande sår hotande hufvuden varo inbrogta i det inre, ssdom helgedomens väktare. I hvarje sall sansåg jag det rådligast att linda min gördel omkring min hand, innan jag fortsatto mina forskningar. Med lätt möda borttog jag således skallerormhuden, hvarvid Warukscha biträdde mig, synbarligen med ganska tungt bjerta. Sedan jag derefter äfven tramtagit det mjukt garfvade och dyrbara skinnet af en svart räf, som i stället för ögon bar två uniformsknappar af messing i pannan, lågo slutligen de för besvärjandet af andar och botandet af