Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 1

att jag skall räkna minuterna, tills den tid kommer, då mitt öde afgör s ... O, om ni visste, faster, huru mitt hufvud bränner, mitt hjerta klappar vid tanken derpå, att jag kanske är rik, och att jag blott bchölver tala, för att... — Rik! ropade käringen och fäste en flammande blick på brorsonen; hvem har inbillat dig, att du är rik, din olycklige narr? Har ej din far tusen gånger i min närvaro upprepat, att de smulor, vi egde, gått förlorade genom olyckliga spekuationer. Se dig omkring! Ar detta en boning för rikt folk? Vet du ej, huru tarfligt vi mäste lefva, för att icke sakna det nödvändigaste? Har jag ej bevisat dig, att sjelfva huset är belastadt med inteckningar, som öfverstiga dess värde, och att min stackars bror ej efterlemnat annat än skulder? — Om så är, är det nödvändigt, att jag lär känna beskaffenheten af dessa skulder, för att kunna träffa öfverenskommelse med de fordringsegare, som anklaga min fars minne; jag eger ingenting för ögonblicket, men hoppas på framtiden, och längre fram skall jag kanske... — Men vet du icke, inföll fastern, som råkade i ett allt hetsigare lynne öfver det motstånd hon mötte, — att hälften af allt, som är här tillhör mig? Vet du icke, att jag enligt lagligt kontrakt var din stackars fars kompagnon, och att jag vid våra affärers början öfverlemnade honom ett lika stort kapital som hans eget var? Ingenting får röras här utan mitt samtycke... Hör, Charles, fortfor hon, och hennes ansigte lade sig i så smiliga rynkor som möjligt, — jag vill gerna anförtro dig en hemlighet, min gosse, att nämligen detta hus, som nu skall säljas, likväl kommer att höra mig till; för att försäkra mig om min andel af den gemensamma egendomen, har din far gifvit mig pant i huset, men un