Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1857, sida 1

PEETER — RAT lighet. Inom församlingslifvets område har konventikelväsendet derhän utbildat sig att lekmän, dels med, dels utan uppenbara villfarelser rest omkring och predikat, stundom inför stora folksamlingar, utan att vara dertill af församlingen kallade och utan att hafva något tillförlitligt intyg om sin skicklighet och sina insigter. 5 19 kap. kyrkolagen, ett stadgande, som hvarken är upphäfvet, ej eller veterligen ifrån någon sida till upphäfvande föreslaget, föreskrifver i egna ord, att inga främmande eller okände personer, som icke hafva goda och trovärdiga vittnesbörder, måge tillstädjas att predika förutan biskopens eller konsistorii föregängne oepröfvande och derpå gifne skriftliga tillåtelse. Detta lagrum åsyftar icke den vanliga s. k. venia concionandi för studenter och gymnasister, hvarom den närmast föregående särskildt handlar, utan ett förhållande från den tiden, hvilket nära liknar det nu omtalta. Det är tillika så grundadt på pastoralbrefvens fordran af vittnesbörd för den, som ville i egenskap af lärare uppträda, och på den äldsta församlingens af en trängande nödvändighet upprätthållna bruk. Man inser lätteligen, att under en tid, då församlingen led på en gång genom yttre förföljelser och af falske bröder inom hennes sköte, man icke kunde efterskänka detta billiga anspråk på dem, som ville föra Guds talan i de vigtigaste angelägenheter.) Hvarken vår kyrkolag före konventikelförfattningarnas dagar, ej heller den borgerliga lagen, stadgar någon särskild påföljd för brott emot den åberopade föreskriften, Med konventikellagarnas undanrödjande återstår intet annat än kyrkodisciplinens värn. Kongl. förordningen den 29 Augusti 1843, 4, öfverlemnar åt kyrkorådet att handhafva kyrkodisciplinen och hvad till religionens och sedernas vård hörer. Det eger således upptaga frågor om oordentligheter och oseder vid gudstjenst m. m. Samma förordnings 8 förmår, att hvar och en, som i socknen bor, är skyldig att på kyrkorådets kallelse tillstädeskomma. Till hvilket kyrkoråd hvar och en rätteligen hörer, är härigenom fullkomligen afgjordt, men det synes icke lika klart, hvilken åtgärd kyrkoherde i den församling, der konventikelpredikanten uppträdde, bör vidtaga, nemligen antingen han bör förständiga konventikelpredikanten om kyrkorådsförfattningens innehåll och anmäla förhållandet för hans rätte själasörjare. Det sednare torde böra såsom lämpligaste åtgärd föreskrifvas. Likaledes är anmälan hosddomkapitlet den utväg, som bör för kyrkoherde betecknas, när han ej sjelf förmår afstyra oordningarne. Hänsigten till de olika öfvertygelserna rörande konventiklars tillåtlighet och värde i och för sig erfordrar att ingen sats, som uttrycker den ena eller den andra meningen, intages i lagtexten, utan bör denna inskränka sig till sådant, hvarom de tvistande, utan uppoffring af sina grundåsigter, kunna sig förena, under förutsättningen af samtlige konventikelförfattningars upphörande. På grund häraf föreslås följaude Författning : g 1. Den kristliga husandaktens rätta öfning skall presterskapet genom undervisning och förmaning söka upprätthålla och befrämja. 8 2. Presterskap och kyrkoråd åligger att tillse, att okunniga, eller eljest obehöriga personer ej måga såsom lärare eller andlige ledare i församlingarne uppträda, eller der sig innästla. Sker det ändå, anmäle saken hos domkapitlet. 3 3. Finnes lekman hafva, utom den socken, dit han hörer, inför större eller mindre folksamling och ej blott vid enskildt samqväm föredrag hållit, som till den Heliga Skrifts förklaring syftade utan iakttagande af 5 H 19 I kap. kyrkolagen; då skall kyrkoherden i den församling, der föredraget hölls, honom förekalla och till sin rätte själasörjare hänvisa, så ock den själasörjare om förloppet underrätta. )) Vi förmoda att dessa ord tillkommit genom någon lapsus calami. Att föra ?Guds talan? lärer väl ingen mer än han, som djerfts kalla sig Kristi ståt hällare, vara nog förmäten att påstå sig göra. Den I protestantiska presten lärer väl få nöja sig med att vara en svag mensklig tolk af gudomliga sanningar, så vidt han i sin inskränkthet förmått uppfatta dem Det hindrar visserligen icke flertalet af dessa prester, att förklara alla, som i sin svaghet uppfattat sanningen något annorlunda, för villoandar? — i blott ett annat ord för kättarer — men just i detta omdöme visa de bäst att de icke föra Guds talan.? Red. af H.-T. — —— —