Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1857, sida 1

Hans förnämsta förströelse synes hafva bestått i att skrifva poesi, hvaraf han efterlemnat många rätt vackra prof. Han lär mycket hafva läst grekiska historien och S:t Thomas Aquinas verk, der någonstädes konungamord försvaras. Den dag, han gjorde mordförsöket, vägrade han att taga någon föda, för att, såsom han sedan sade, vwa fullkomligt säker på handen. När han lemnade ledet, för att ränna bajonetten i kungen, skedde det med militäriska steg och under upprepandet af de vanliga orden ett tu, ett tu, tills han var nära kungen, då han falde bajonetten och rusade på honom. Alltifrån det han arresterades ända till hans död sveko honom hans mod och luga icke ett enda ögonblick. Första aftonen aflade han sin bekännelse skriftligen, på grekiska. Från denna bekännelse har han icke afvikit. Den upptog 3 ark och nedskrefs utan uppehåll eller tvekan. Det är vigtigt att observera, att han bedyrade att han icke tillhörde någon sekt eller något parti. Den 11 på morgonen hade krigsrätten sin första session. Dess medlemmar voro i kapten (som fungerade som ordförande), 2 löjtnanter, I sergeant och 2 soldater. Då han fördes från arresten till domstolen, kommenderades betäckningen af dess besalhafvare att sluta sig tätt kring fången, hvarvid denne anmärkte: -Jag skall icke försöka att rymma. Jag kunde halva tagit lifvet af mig, om jag velat, men så usel var jag icke.Vid förhöret tillspordes han af ordföranden, huru länge han tänkt på sitt gräsliga dåd. -Allt sedan kungen blef menedare, var hans svar. -Ni har begått ett stort brott, anmärkte ordföranden. -Ni säger så, genmälte fången, men om ni läst er bibel, skall ni finna, att icke blad rör sig utan Guds vilja. Jag hade beslutat att döda kungen, men Gud ville icke tillåta det, och, i hans ställe, skall jag dö. Ske Guds vilje. Denna händelse, menar korrespondenten, torde imellertid medföra något godt för landet, och förmå kungen att regera bättre. Följande uppgifves vara en fullkomligt trogen skildring af sista dagens tilldragelser. På morgonen, Söndagen d. 13 dennes, fördes fången från arresten i kasernen Ferrantina till Castel Capuanos fängelse och eskorterades derifrån af en afdelning soldater och några munkar till den närbelägna kyrkan. Sedan fördes han till Capuanska porten, der trupperna voro uppställda och schavotten upprest. Framför fronten af den bataljon, han tillhörde, afkläddes fången sin uniform, som han hittills burit, och ikläddes, i enlighet med domen, en svart skjorta, med ett stort plakat på bröstet, bärande inskriften: Luomo empio (zudlös menniska). Stalld på en kärra, kördes han rundtomkring trupperna och fördes sedan till schavotten, hvilken han besteg med samma lugn och själsstyrka han hela tiden visat och med ögonen stadigt fästade på crucisixet. Melanos sista ord voro: Viva la Patria! e la Liberta! (Lesve fäderneslandet och friheten!) En annan berättelse tillägger, att han gick med oförbundna ögon ända till kyrkan och att han der med hög och ljudelig röst följde med paterns böner. Sedan band man för ögonen på honom, oaktadt han bad att han skulle få hafva dem öppna för att se på folket. Han gick med stadiga steg, nästan något för fort för presterna. Han stannade sedan en stund och bad igen att slippa bindeln för ögonen, men förgälves. Till de honom åtföljande andlige, sade han: -Padri, det är ärofullt att dö för fosterlandet och friheten! och på sjelfva trapporna till schavotten upprepade han samma yttrande. När sista bönen lästes, följde han med lika högt och ljudeligt som förut, och folket följde afven med och fällde ymniga tårar. Äfven soldaterna vid hans bataljon voro djupt rörda och några af officerarne greto. Då bödeln skulle lägga snaran kring halsen på delin—