Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1857, sida 1

fatta nägra misstankar, emedan flera af hans fars gamla bekanta vände sig till honom med reklamationer, klagomål och förebräelser, sannolikt derför att de ej visste, att mamsell Philippine fortsatte brodrens rörelse. Det samtal, han nyligen haft med Ledoux, hade isynnerhet kommit hans öfvertygelse att vackla, och då han nu stannade utanför sitt hus vid Rue des Canettes, var det med det fasta beslut att fordra en allvarlig förklaring af tanten angående de rykten, som kommit till hans öron. Trefvande fann han väg genom en mörk och fuktig gäng, som endast fick ljus från en liten mörk ruta i dörren till portvaktarrummet. Han ämnade just stiga uppför den branta förfallna trappa, som förde till tantens våning, då plötsligt ett fult, skrynkligt käringansigte visade sig i rutan, och en gäll röst frågade i befallande ton: — Hvem är det? — Det är jag, madam Robin, svarade Charles tankspridd, utan att stanna; — vet ni, om tant ännu lagt sig? — Ah, är det ni, herr Charles! utbrast portvakterskan, utan att svara på frågan. — Det är just en vacker tid att komma hem på! Alla menniskor i huset hafva längesedan lagt sig. Sådan skam, att en ung karl, som nyligen förlorat sin far och har en sådan engel till faster, skall uppföra sig så! Ja, jag har alltid sagt, att ni icke har hjerta och... Charles vände sig hastigt om och ställde sig midt emot den gamla otäcka fysionomien, som visade sig i rutan — Madam Robin, sade han lugnt och bestämdt, — om jag också funnit mig uti, att ni något fritt uttalat era tankar om mig, så förklarar jag likväl härmed, att jag från detta ögonblick icke längre ämnar