Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1857, sida 1

för spioneri och dåliga afsigter. Det var ju uppenbart, att den vanartige sonen lyssnade till grannarnes lögnaktiga sladder om de gamlas rikedom och sökte komma deras hemligheter på spåren; han var en orm, som de varmt vid sin egen barm och som nu ville sticka dem... ja, hvem kunde veta, huru längt han ämnade gå i sina nedriga planer? Han gjorde utan tvifvel skuder, och de lofvade hvarandra med hand och mun att ej betala en skilling. Men var det ej tillochmed troligt, att han hade något brott i sinnet mot de svaga, oskyldiga varelserna? Från detta ögonblick öfvergick sadrens och tantens likgiltighet för Charles till verkligt hat. Han fick ej mer komma in i deras rum, utom vid måltiderna, och då behandlades han med den mest upprörande misstänksamhet. De skulle ej för något pris vågat släppa in honom om qvällarne och rörde ej en tallrik, som varit i hans händer? de fruktade, att han skulle missbruka sin fysiska styrka, att han skulle förgifva dem, och upprepade vid hvarje tillfälle, att om nagon usling ville taga dem afdaga, för att bestjäla dem, skulle han bli storligen bedragen, ty äret hade varit dåligt, och de hade för orat allt, som de förut förvärfvat. Dessa klagovisor hade de under de sistförslutna tjugo åren oupphörligt uppstämt. Det elände, som omgaf Charles familj, förekom honom allttör handgripligt, för att någonsin kunna betviflas, och då man omsorgsfullt dolt allt, som kunnat väcka den minsta misstanka derom, att fadren var rik, var det vid Dufours död icke svårt för Philippine att inbilla honom, att hela hans arf blott bestod i skulder och gammalt skräp, som knappt en lumphandlare skulle velat emottaga. i Först på aldrasista tiden hade Charles börjat