Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1856, sida 2

Utrikes Nyheter. FRANKRIKE. Monitörens uppsats i Neufchateler-frågan har följande lydelse: Stormakterna hafva 1852 i London undertecknat ett protokoll, hvilket konstaterar konungens af Preussen rätt till Neufchatel. Kejsarens regering, bunden liksom de andra, kunde icke, huru stort interesse den än måtte hysa för Schweiz, underkänna hvad fördraget sanktionerat. 1848 föreföll en revolution i Neufchatel, som bröt de band, som knöt kantonen till konuugen af Preussen. Denna suverän har ständigt protesterat emot denna sakernas nya ordning och reklamerat till förmån för det besegrade partiet. vI September sökte detta parti att i konungens namn skaffa sig revanche. Detta försök misslyckades. Kantonen blef besatt af förbundstrupper och de med vapen i hand tagna Neufchatelare stäldes inför schweiziska domstolarne. Denna händelse måste naturligtvis leda till en konflikt emellan Edsförbundet och Preussen; ty då det sände sina trupper för att återupprätta ordningen i kanton Neufchatel, trodde det sig uppfylla en förbundspligt; Preussen å sin sida anser det för en hederssak att icke låta de män blifva staffade, som rest konungens baner och som efter sin öfvertygelse kämpade för rätt och sanning. På grund af Frankrikes geografiska läge, måste dess regerings hållning hafva ett betydligt inflytande på lösningen af stridigheterna. Det låg således i begge magternas interesse att försäkra sig om dess understöd. Kungen af Preussen vände sig till kejsaren och uttalade för honom i bevekande uttryck hela det interesse han kände för de män, som för hans skull satt sin existens på spel. Han bad hans K. M. begära deras srigifvande, på samma gång som han meddelade honom sina försonliga tänkesätt. Den franska regeringen skyndade att uppfylla knng Fredrik Wilhelms önskan, och, stödd på sina välvilliga afsigter emot Schweiz äfvensom på Peussens försonliga känslor, begärde den frigifvandet af Neufehateler-fångarne. Den förestälde förbundsrådet, att förbundets ära alls icke skulle kompromitteras derigenom; ty det var icke på Preussens reklamationer, utan på Frankrikes anhållan, som det medgäfve fängarnes frigifvande. Å andra sidan underlät icke kejsarens regering att fästa uppmärksamheten på de lyckliga resultater, som denna eftergift kunde medföra, alldenstund den på sätt och vis förpligtade Frankrike att förhindra hvarje väpnadt sammanstötande och att bemöda sig attaf kun