annan om fåäderneslandet gängse farlig villolära pmdgot sätt är böjd. Tillfölje häraf erfordras utom vederbörligt prestbetyg, en af sökande sjelf gifven skriftlig förklaring, det han i llo strängt vidhåller den Evang-Lutherska bännelsen — hvarförutan (märk!) hans ansökningej kan vinna afseende. — Hudiksvall Forsalen 14 Nov. 1856. W. AURIVILLIUS, Pas:or. Nå är det dig nu tydligt, att ho, som vill komn i åtnjutande af äran att vara klockare i Foa, nödvändigt måste skriftligen förbinda sig aät i allo, d. i i alla möjliga enskildtheter strängt vidhålla den lutherska, eller, med andr: ord, den allena saliggörande läran? . IIvasls? .. A Jag tror att den Onde regerar hela det janäga skrået?! Mig bar synts som skulle dess anspråk redan nått sin höjd, men måttet är iedes icke ännu fullt . . Skall då hädanefte icke heller klockarevärdigheten kunna ernås, med mindre man skriftligen förbinder sig att ara lutheran! . . Lyckliga statskyrka, som så msorgsfullt omhuldas af dina tjenare, och lyeligt det land der ,renlärigheten så vårdar — — Men, bror B., om du nu, oaktadt dir skriftliga försäkran om motsatsen, ändock i yertat är anti-luthersk, så är du ju icke uprigtig . . . du hycklar då en tro, som du ick har . 3. Så är det, men Aurivillius bryr sig väl ick om hurudan jag är i mitt ,hjerta. Han oa hans gelikar äro fullkomligen belåtne med mnnens bekännelse och det yttre iakttagandet af kyrkobruken; och dum vore jag väl, om jz äfventyrade min timliga utkomst med att ma mig anti-luthersk. Den förre klockarens i Prsa sorgliga öde utgör i detta fall ett varnnde exempel. För hvarjom och enom och ynnerligast för de hungrande, bland hvilka jag ir en, är det klokast att , ställa munnen efer matsäcken, alldenstund man med hänsyn ill, lifvets uppehälle och nödtorft i betydlig nån beror af menniskor, af hvilka så många commit i verlden blott för att smälta mat och olåga sina likar. Lyckligtvis är pastor Auririllius icke vår Herre sjelf. Inför den sednare can och får jag vara upprigtig — och ändå emottaga bevis på Hans faderliga omsorg om mig; icke så med den förre — så sannt jag vill bli klockare i Forsa och i denna befattning mig bibehålla. A. Det är dock afskyvärdt att hyckla en tro, som man ej har! B. Jag medger det, men den ,, officiella kristendomen teingar såväl mig (i förevarande fall) som otaliga andra dertill; och detta må utgöra min ursäkt . . . Ibland orden öfver statskyrkans gyllene altare står i stora, svarta bokstäfver: , Hyckleri! och ,hyckla måste vi; i annat fall blifva vi i ,mörkt rum bespisade med vatten och bröd eller landsförviste eller, om vi innehafva sysslor, från dessa afsatte. A. Ja, tyvärr är det så! Och till de tre riksstånden ville jag med stentorsstämma ropa: — B. Spara du dina rop-! Sådana hafva icke felits, som, ifråga om upprigtig gudsdyrkanvädjat till förnuft och bibel; men de hafva in. gerting uträttat, ty fördomarnes och parti-in, trssenas makt är för stor, för att förnuftets och kristendomens röster skulle kunna bli hörda,