Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1856, sida 1

—— — ——— — — — Ledoux ... vi känna nu den gamles namn ... nade vid de sista orden blifvit något upprörd. — Men, fader, sade Anais ängsligt, — hvarför återkommer du alltid till det olyckliga i vår ställning, som dock i framtiden torde blifva bättre, såsnart det lyckas mig att genom mitt arbete ... Gubben skakade sorgset hufvudet. — Vågar jag, inföll ynglingen deltagande, — vågar jag fråga, genom hvilken olycka och sammanstötande omständigheter ... — Allt detta, min unge vän, har varit en enda mans verk, en nedrig procentares, som genom en djefvulskt anlagd plan inom några år uppslukade den förmögenhet och det förtroende, hvaröfver jag hade svagheten att vara stolt. Jag kan också icke utan att skära tänder uttala den förhatlige Dufours namn ... — Dufour! upprepade den unge mannen, och hans ansigte betäcktes af dödens blekhet; — är det namnet på den man, som förorsakat er olycka? — Skulle ni händelsevis känna honom? Ynglingen svarade ej. — Ja, fortfor f. d. köpmannen efter ett ögonblicks tystnad, — så heter han, som mot ofantliga räntor lånade mig 100,000 franes till utförande af en spekulation, i hvilken han inledde mig, men som slutligen fick en olycklig utgång; det var han, som långsamt, stycke för sjycke, bemäktigade sig hela den förmögenhet, som jag hopsamlat för mina gamla dagar och till min dotters utstyrsel; det var han, som utplundrade mig och sedan med hån stötte mig tillbaka, då jag hopplös och utan hjelpkällor bad honom om medel att på ärligt sätt återförvärfva hvad hans girighet och trolöshet beröfvat mig ... Och denna vidriga menniska ...