Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1856, sida 1

hus på Stampen, samt 1 1. u. Callenn LJushandel hörne vid minnet af indragningsmakten måtte motsätta sig detta förslag, genom hvars antagande vi snart skulle upphöra att vara fria män. Hr Gripenstedt ansåg att ett försök att borttag: tryckfriheten i vårt land vore vvärre än ett brott det vore en dumhet. — Men en lag borde finnas mot missbruken. Reg:n hade intet annat åsyftat Påståendet att reg:n velat upphäfva tryckfriheten var att förutsätta hvad som skulle bevisas, hvilket tal:n kallade contradictio in adjecto (han menade förmodligen petitio principii.) Till följd af det motstånd förslaget rönt i allmänna tänkesättet har reg:n ej ansett sig böra beifra sitt förslag. Det är ock mera en samhällets än regeringens angelägenhet. Hyser svenska folket farhågor för förslaget, så bör detta tänkesätt, om ock felaktigt, respekteras. Må förslaget derför falla! Tal. erkände för öfrigt att något misstag skett i redaktionen. Frih. Raab, 4. C., ville blott yttra sig för att förekomma igengängarer af förslaget, och önskade nu nedmylla detsamma så djupt som möjligt. Hr Hjerta, L. En konungens rådgifvare har protesterat emot att regeringen velat stympa tryckfriI heten. Då konungens rådgifvare äro fullt hederlige och svenskt sinnade män, som säkert trott sig gagna friheten, så har man ej skäl att betvifla en sådan försäkran. Men man kan hysa olika begrepp om hvad som förstås med tryckfrihet. Då förslagets grund-id6 funrit försvarare, hade tal. uppträdt för att undanrödja hvarje tanke härpå samt visa att det s är nödvändigare hos oss än annorstädes, att lagen om tryckfriheten är grundlag. Vi kalla oss ett fritt folk; men utan tryckfriheten skulle det vara illa bestäldt med hela vår frihet. Enligt regeringsformen eger konungen dels att organisera alla allmänna inrättningar utom hvad som är nämdt i allmänna lagen, vidare att till embeten och tjenster (utom till biskopar och borgmästare) utnämna hvem han behagar, slutligen har han envåldsmakt i hela den ekonomiska lagstiftningen, hvilken ej blifvit närmare begränsad efter 1809. Härigenom kan konungen, om han vill det, föreskrifva huru en svensk man skall. med sina händers verk föda sig, hvad han skall äta och dricka, samt huru han skall kläda sig. Konungen har denna makt, och skråförfattningar samt öfverflöds-förordningar visa att den förr begagnats. Dessutom är konungen chef för kyrkan och krigsmakten. Denna oändliga makt är endast tempererad af statsrådets ansvarighet samt ständernas beviljande af penningmedel. Men dels är det nästan omöjligt för representationen att komma till enighet om en anmälan i afseende på en minister, som försummat rikets sannskyldiga nytta, dels gör I konungen derå det afseende han för godt finner. Ständerna ha således ingen garanti mot en obegränsad konungamakt. Den enda garantien ligger i skattebevillnings-rätten och tryckfriheten. Tag då bort denna ur grundlagarne, så, och då det ligger i sakens natur att en regering med så stor makt alltid skall finna sig besvärad af tryckfriheten, skall en populär rådgifvare-personal passa på ett lämpligt tillfälle att, naturligtvis under sken af att hämma missbruken, alldeles borttaga densamma. Sådant skall lätt lyckas; hos adeln och presteståndet kan regeringen i allmänhet päräkna understöd, och i borgareständet har på senare tider temperamentet visat sig rörligare än annorstädes; i kritiska tidpunkter är man färdig kasta de allmänna rättigheterna i regeringens hand, blott regeringen uppehåller lugnet. Man talar om missbruken, och det ligger i sakens natur att en frihet skall kunna missbrukas, eljest är det ingen frihet; att ta bort alla missbruk kan ej ske utan censur. Ått ta bort ansvarighets-systemet är en lätt sak, man behöfver blott ta bort tillståndsbevisen och låta boktryckarne förete författaren till tidningsartiklar liksom till andra skrifter. Grefve Frölich, D., förkastade förslaget. Grefve Lagerbjelke försvarade sig mot grefve Posses personliga antall. Hr Cederachöld, T. R., ansåg ingen samhällelig lycka och trygghet kunna finnas utan tryckfrihet. Den vore lika vigtig för regenten, hvilken derförutan ej får lära känna sin ställning, som för någon annan. Det är derföre lyckligt att denna frihet i vårt land är betryggad genom grundlag. Prop:n i ämnet utgjorde derföre ett så ojäfaktigt bevis mot konungens rådgifvare, att de genom denna enda handling fördunklat alla andra möjliga förtjenster, om de haft några. Indragningsmakten var ett intet emot detta förslag Just den ombytlighet, som visat sig inom Adeln i denna ifråga, visade vigten af att tryckfriheten skyddades genom grundlagen. Tal. klandrade för öfrigt hr Gripenstedt, som velat försvara Regn dermed att det vore menskligt att fela, ett erkännande, som tal. i en sådan sak ansåg ömkligt. Hr Dalman instämde med den föregående talaren. Hr von Kock ville bibehålla tryckfrihets-förordningen såsom grundlag, men önskade tvenne förändringar, neml. upphörande af ansvarings-systemet och annan jurysammansättning. Grefve Mörner beklagade de hårda omdömen, som blifvit fällda om propositionen. Att Reg:n ej velat beröfva svenska folket dess tryckfrihet, var klart. Då man nu ej ville låta förändringar å förordningen blifva möjliga genom tre ständs beslut, misstrodde ständerna sin egen majoritet. Bland de rådande migsbruken anfördes i synnerhet det, att en angripen person ej får försvara sig. Hr Ribbing, A., erinrade om Sakramental-lagen såsem ett bevis derför, att opinionerna kunde så vexla, att tre stånds beslut vid en riksdag ej vore någon tillräcklig trygghet mot öfverrumplingar. Tal. kunde ej godkänna hvarken grefve Lagerbjelkes eller hr Gripenstedts förklaringar, hvarföre de nu läto prop:n falla. Närmare sanningen torde det ligga, att en en annan vind nu blåser. Den 40-åriga Europeiska — Ledoux ... vi känna nu den gamles namn