Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1856, sida 2

varade derför också med ett leende af tillfredselse: — Ni är allt för god! . . . Men ... så går det alltid med den fördömda refven! Och, om jag blott vore ung och rask, som i tordna dagar! ... Dessa ord inneburo tydligen en anmodan till fremlingen att försöka klättra upp i det fatala trädet; men äfven om han velat lätsa, att han icke förstått den gamle fiskarens afsigt, skulle dock Anais bönfallande hållning gjort det omöjligt för honom att betänka sig. Han dröjde derför icke heller ett ögonblick. — Men jag är ung och rask, sade han åtcrgäldande gubbens leende, och jag har lyckligtvis icke glömt all den gymnastik, jag lärde i skolan ... Med dessa ord kastade han den gamle hatten, som kunnat hindra hans rörelser, i gräset, omfattade med båda händerna poppelns glatta stam och klättrade upp med en skicklighet, som skulle gjort en gymnastiker af profession heder. Efter några sekunders förlopp hade han uppnått den förargliga grenen, bröt af den och kastade den till marken tillika med krok, fisk och allt tillbehör; derefter firade han sig sjelf ned så smidig som en ckorre. Gubben var utom sig af hänryckning öfver en så stor skicklighet och före kommande artighet. — Tack, min bäste vän, tack! sade han inuerligt glad öfver att i sin hand hålla den skatt, som han några ögonblick förut så mycket fruktat att förlora; ni må inte tro, att jag just brydde mig om en fisk och en metref . . . men jag satte värde på denna aborre, derför att jag sjelf har fiskat den, och jag är rädd om denna ref, emedan jag vet, att den är både god och solid, hvilket den ju också nyligen har bevisat. — Min Gud, ni är ju sårad! utbrast Anais plöts