Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1856, sida 2

på vi ej hysa de förmätna anspråken, al! inom presteståndet finna någon sann kristlig fördragsamhet, någon flägt af Dens lära, som framställde den otrogne Samariten såsom en motbild mot den rättrogne Leviten och Fariseen, så är det åtminstone icke för mycket fordradt, om man i detta stånd vill finna — sundt förnuft. Väl veta vi, att detta blotta ord: förnuft är för en stor del af våra prester en styggelse, och det kan derföre vara konseqvent, att de deraf använda så litet som möjligt, men i statsangelägenheter är det dock ända till den grad en nödvändig sak, att de som ej vilja veta deraf, hafva sjelfmant afsagt sig allt målsmanskap i dylika angelägenheter. Man kunde fordra, att det högvördiga ståndet uttalade denna afsägelse! i egna, klara ord, men detta skulle åter just röja en gnista af detta samma förnuft, hvaråt ståndet sträfvar att gifva en fortsatt dementi, och således vara, för att tala med statsrådet Gripenstedt, en contradictio in adjecto. Att Ridd. och Adeln förkastat en proposition, som går ut på att upphäsva det höglofliga ständets sjelfskrifvenhet i fråga om ordförandeskapet i utskotten, bör icke förundra, då man känner hvilket parti inom ståndet har öfverhanden. Det hade ock varit rätt illa om detta förslag blifvit bifallet, ty ingenting vittnar mera om absurditeten af den närvarande representationen än just den adliga sjelfskrifvenhet till ifrågavarande utskottsplatser, hvarigenom unge, okunnige män, som händelsevis räkna en hög nummer på Riddarhuset, träda obesväradt fram och föra ordet för gamle erfarne representanter, mången gång för sina egna förmän. Så uppträder en person och intager ordförandeplatsen, som eljest på sin höjd skulle antagits till kanslist eller någon befattning derunder. Att dessa omständigheter göra Adeln sjelf åtskilliga bekymmer särdeles sedan riksdagarne något framskridit och lederna glesnat, har icke gerna kunnat inverka på ett stånds beslut, som alltid står starkt, huru stora än farorna och bekymren må vara. Få se emellertid om icke detta Adelns : beslut kommer att något väcka på den slumrande representationsfrågan? Det torde dessutom nog framstå flera väckelser i detta afseende, både inom landet och utifrån. Då torde det ock hända, att de unge riddersmännens styrka och mod sättas på litet allvarsammare prof. Eller ock kan det hända, hvilket vore det bästa, att ingendera af dessa dygder tagas i anspråk. Det kan nemligen hända att man helt och hållet ignorerar hela Riddarhuset. Huru detta skall ske vilja vi måhända en annan gång visa Ett bidrag både till Adelns och det n. v Systemets historia är utan tvifvel friherre Ugglass utnämning till statsråd. Vi hade gerna önskat läsa densamma med egna ögon i den goda Post-Tidningen, innan vi skänkte underrättelsen någon tillit. Den lärer emellertid, underbart att omtala, vara tillförlitlig. Bland alla öfverraskningar vår goda styrelse beredt landet, är detta sannerligen icke den minsta. Hvem är denne vice häradshöfding? frågades oss från alla kanter, då telegrafen bragt den oväntade nyheten. Hvad har han varit, hvad är han, hvad han har uträttat i statsmannavärf, på hvad sätt har han visat den utmärkta förmåga, som måste förutsättas, då en vice häradshöfding kallas till konungens rådsbord ?? Lojale undersäter, som vi äro, hafva vi varit mycket besvärade af alla dessa frågor. Vårt svar har derföre endast kunnat blifva: han är friherre — bå frågorna blifvit alltför enträgna, hafva vi ej kunnat undgå att upplysa, det vi om friherrens förstjenster i öfrigt icke känna mer, än att han är en juridiskt bildad man, som genom en ganska påtaglig prejudice blef en gång adjungerad i Svea Hofrätt, der han förmodligen sedermera något fungerat. För öfrigt är det en belefvad och hygglig man, som säkert i all sin tid ådagalagt ett städadt och anständigt uppförande. — MNen hans statsmannaegenskaper? — Han är ju friherre! — Men huru hänger det tillsammans med den bafvaktade vänningen i regerings-systemet? — Det bevisar ingenting mot systemet, det bevisar blott att man afvaktat i fåvitsko; att man låtit än engång — som dock troligen icke blir den sista — dåra sig af sina förhoppningar, af sin varma åtrå alt nå ett mål, hvilket framställdes såsom en falsk föreI spegling. Det bevisar tillika att vederbörande nu icke längre anse sig behöfvaj dessa förespeglingar, eller ock att de finna dem hafva varit till ingen nytta. — Men kunna de nye, i liberale rådgifvarne, excellensen Gynther och departements-chefen Almqvist gå in på något sådant? De äro ju sjelfständige män och då kunna de väl icke längre tillhöra en sAiA.. I