Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1856, sida 2

kiksdagen. I sistl. lördags aftonplenum förekom i Borgarestdndet följande intressanta Diskussion om hemmansklyfningen. Vid föredragning af hr Thomses motion angående förändring i vilkoren för hemmansklyfning samt afsöndring af jord yttrade hr Lallerstedt, att bland alla i sednare tider utkomna ekonomiska författningar ingen kunde till sina verkningar blifva så menlig som kongl. förordningen härom af den 13 Juli 1853, hvilken talaren underkastade en utförligare granskning. Det olämpliga i förordningens föreskrifter fölle lätt i ögonen. Motionären hade anfört exempel från Bayern på det i moraliskt och ekonomiskt hänseende fördelaktiga inflytande frihet till jordafsöndringar medför, och sådana exempel kunde från flera andra länder framdragas. Då man vill bevisa de menliga följderna af jordafsöndingar, åberopar man vanligen Frakrike, ehuru der i landet icke i detta afseende förnimmes klagan, utan tvärtom belåtenhet, och man påstår att det isynnerhet varit efter den stora revolutionen som jordafsöndringarne tilltagit. Detta vore ett fullkomligt misstag. Jordafsöndringarne voro i Frankrike allmänna långt före revolutionen och hafva blifvit framkallade icke af någon samhällets yttre skakning, utan af sakernas inre tvång I medeltiden, då jordegendomen var fördelad på få händer, sträckte sig godsherrens rätt öfver bonden ända till dennes hustru. Med feodalväldets försvinnande blefvo bönderna efter hand sjelfegande jordbrukare, och följden häraf blef att jorden delades i många små portioner. Nu klagade man att jorden styckades, och det var naturligtvis aristokratien som klagade. Redan Turgot anmärkte tjugo år före revolutionen, att jorden styckades till den grad, att hvad som kunde vara tillräckligt för en delades emellan fem eller sex och att de mindre jordegarne ej kunde lifnära sig af jordens alster. Några år senare yttrade Necker att jordafsöndringarne i Frankrike alltjemt tilltogo och att der fanns en oändlig mängd af små jordegare. Enligt Tocqueville uppgick i Frankrike före revolutionen jordegarnes antal till hälften eller tvåtredjedelar af det nuvarande, ett märkligt förhållande om man toge i betraktande den tillökning i folkmäugden som sedermera egt rum. Ofta klagade man före revolutionen, öfver bondens, såsom det hette en passion att vilja blifva jordegare och hans benägenhet att använda alla sina besparingar att köpa jord. I Sverge, der bonden aldrig varit underkastad något feodalvälde, funnes icke något slags skäl att neka honom den frihet som tillkomme andra näringsidkare. Talaren vidrörde det fördelaktiga inflytandet af en lagstiftning, som medgifver hvarje medborgare att med full eganderätt besitta äfven den obetydligaste jordlott; medvetandet af att ega blott en aldrig så ringa del af den jord vi bebo skänker ett visst oberoende och bidrager att mäktigt höja fosterlandskärleken. Det vore derföre önskvärdt att jordegarnes antal i vårt land blefve allt större och större. Under det man å ena sidan lemnar frihet åt den som vill sammanlägga och i en hand förena flere små jordlotter, måste man å den andra sidan lemna frihet åt den, som vill afsöndra sådana. I detta hänseende, liksom i andra, är den fria konkurrensen det helsosammaste. Om man för öfrigt i lagstiftningen uppstälde hvilka hinder som helst mot jordafsöndringar, så komme de i allt fall att i strid med lagen ega rum: till den gråd de äro naturliga. Man skulle således blott föranleda en mängd rättegångar,