Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1856, sida 2

den Europeiska jemvigten, som, efter hvad man nu fått erfara, jemväl äfven emot våra egna rättigheter, hvaraf tydligen bordt följa en alldeles motsatt konklusion, icke nemligen den bundna och ofria neutralitens, utan tvärtom den fria, hvarifrån vi kunnat utgå och röra oss allt efter omständigheterna. Parallelen emellan throntalet och kabinettets handlingssätt är härmed slutad. IIvad det förra så herrligt lofvade, synes mig det sednare icke hafva hällit. Credit och debet vilja icke gå tillhopa — det uppstår ett deficit, ehuru jag icke är i tillfälle att nöjaktigt utreda dess verkliga storlek, och svårligen någon enskild skulle kunna göra det, förrän alla de notvexlingar, som i saken äro förda emellan vårt och utlandets kabinetter, blifvit lagda i dagen. Fjerran är det emellertid ifrån mig och, jag vågar förmoda, äfven från det allmännaste tänkesättet inom landet att tro, det vår regering, genom nu angifna handlingssätt, såsom en värdig målsman för ett fritt folk med alltuppoffrande fosterlandskänsla, inristat sitt eget och än mindre ånyo det svenska folkets namn uti verldens mest frejdado häfder. Skulle det likväl förhålla sig så, huru förändrad är icke då verlden? I fordna tider var det icke de stora orden, utan de stora handlingarne, som skänkte vårt namn en frejdad plats i ärans och odödlighetens tempel; skulle det nu vara motsatsen? Jag har i det föregående icke klandrat neutraliteten. En neutral politisk ställning var måhända på sin plats, kanske till och med den enda, som vi borde intaga; jag har deremot klandrat, att denna ställning manifesterades och det utan alla vilkor, utan allt behof, utan all kännedom af hvad som hända kunde, utan att, fattad efter orden, ens tillåta en förändrad politik, till följe hvaraf regeringen också — under händelsernas lopp och i fullföljandet af sina åtgärder — komprometterat ej mindre sig sjelf, än det svenska folket. På grund häraf och hvad jag vidare andragit, stödjande mig på tillgängliga autentika handlingar, finner jag mig uppmanad, att begagna mig af min i Riksdags-Ordningens 29 S. 2:dra moment tillförsäkrade konstitutionella rättighet, att genom Höglofl. Konstitutions-Utskottet söka framkalla en noggrann pröfning och undersökning, huruvida dåvarande Statsministern för Utrikes ärendena, i första rummet, och derjemte den eller de Statsråder, som, enligt 11 S Regeringsformen med Räådgifvare-ansvar och pligt öfvervarit anmälandet och föredragningen inför Kongl. Maj:t af ifrågavarande ärender, sin skyldighet iakttagit att, som sig bordt, vårda sig om rikets ära, nationens sjelfständighet och sannskyldiga interessen. Skulle Höglofl. Utskottet finna, att de här angifna rådgifvarne eller någon af dem uraktlåtit i deras rådgifvare-kall något af fäderneslandets sanna fördelar, så anhåller jag vördsamt, att de stadganden, som förekomma i 106 eller 107 s Regeringsformen, mot den eller de felande må blifva tillämpade. C. V. Jeidlerstad.