Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1856, sida 2

hvilka ofta komme att sluta dermed att den, som i åratal på god tro besutit en ringa jordlott och deraf haft sin bergning, oförskyldt blefse derifrån bortjagad och beröfvad medlet till sin bergning. Om man erkände frihetsgrundsatsen i handel och näringar, måste man jemväl i fråga om jordafsöndring hylla samma grundsats. Häruti instämde hrr Murcn, Wallenberg och flera af ståndets öfriga ledamöter. Hr Hasselroth hade varit betänkt på en motion i samma syftning som hr Thomces, men hade låtit den falla och inskränkte sig till att instämma i hr Thomtes förslag. Talaren ansåg det vara af synnerlig vigt att frågan om hemmansklyfning och jordafsöndring icke förekomme till behandling på något rum der fri yttranderätt eger rum utan att man begagnar tillfället att nedlägga sin protest mot 1853 års författning, som vore till sin grund rättsvidrig och till sina följder olycksbringande. Den innehölle många skadligafinskränkningar i den för vårt land särdeles nyttiga hemmansklyfningen och jordafsöndringen och vore så uppenbart stridande mot allmän civillag, att vissa delar deraf icke varit eller ens kunnat blifva ri tillämpade, hvilket talaren genom anförda exempel ådagalade. Det fölle inom gränsen för det barnsliga, att icke säga det löjliga, att, på sätt i berörde författning egt rum, göra vanmäktiga försök till inskränkning i jordegarens rätt att öfver sin egendom förfoga. IIvad man vunne genom dylika författningar, icke vore det aktning och lydnad för lag. Hr Ekholm kände de fördomar, som i denna fråga inrotat sig inom de öfriga riksständen. Det vore bekant, huru mycket besvär man i vårt land underkastat sig för att uppresa hinder mot hemmansklyfning och sätta den mindre bemedlade ur stånd att förvärfva sig ett jordstycke. En alldeles motsatt grundsats gjorde sig gällande i äldre tider, då man genom åkerlagar sökte inskränka rättigheten att i en hand förena allt för stor del af jorden. Nu funnes ingenting som hindrade en person att genom köp förvärfva ett helt landskap, men nu hade man satt skrankor mot möjligheten för den fattige att i en jordlapp nedlägga sina små besparingar. Den erfarenhet, som redan vunnits i vårt land, hade visat skadligheten af att inskränka friheten att förvärfva jord. 1853 års författning vore tillkommen i en olycklig stund; den hade redan vid senaste riksdag varit föremål för konstitutionsutskottets uppmärksamhet, och det vore med glädje och tillfre ställelse talaren erfarit att densamma nu så vä detta som bondeståndet väckt allmänt missnöje. Det kunde icke vara annat än välgörande för fäderneslandet att hafva en besuten jordegande medborgareklass i stället att, såsom nu, se proletärklassen ökas, hvilket utgjorde ett sorgligt tidens tecken och förr eller senare, om det fortfore, skulle leda till samhällets upplösning. Hr Fahlhem instämde i hr Thomees motion och I föregående talares yttranden och ville upplysa, att i Dalarne, der det funnes sextiofjerdedels och än mindre hemmantal, på hvilka större delen af folket bodde och hade sin bergning, 1853 års författning visat sig vara alldeles omöjlig att tillämpa med mindre halfva befolkningen skulle nödgas lemna sina hem; hvarom ock landshöfdingen funnit sig föranlåten att hos K. M:t göra anmälan. Att för öfrigt några menliga följder icke vore att befara af en mera utsträckt hemmansklyfning och jordafsöndring, derpå hade man ett lefvande bevis just i Dalarnes befolkning. I som, efter hvad kändt vore, borgade sig väl på I små jordlappar med oftast ganska knappa tillgångar. Hr Rudling förenade sig i de anmärkningar, som blifvit gjorda emot 1853 års författning, och ville blott tillägga att om det förhölle sig så som hr Hasselroth uppgifvit eller att domare i allmänhet ej finna sig af det deruti intagna förbud oförhindrade att meddela lagfart och inteckning i hemmandelar som äro mindre än författningen tillåter, detta vore ett i hög grad betänkligt förhållande, som borde undanrödjas. Hr Danielson hade varit vittne till de stora olägenheter 1853 års författning medfört. Man behöfde gå till andra länder för att hemta bevis på fördelarne deraf att äfven dem mindre bemedlade bör ega rätt att förvärfva jord; talaren hade sielf gjort den iakttagelsen att bland arbetare, som sjelfve ega ett jordstycke, de flesta vanligen berga sig bättre än de, som icke äro jordegare. Hr Wahlström förenade sig med de ledamöter, som understödt motionen, och ville endast fästa lagutskottets uppmärksamhet derå, att de af fastighetsegare valde representanter vid detta riksmöte, så i detta stånd som bondeståndet, samtlige yttrat sig för större frihet i hemmansklyfning och jordafsöndring, med ett enda undantag inom sistnämnde stånd. Hr Gahn delade motionärens åsigter om nyttan af större frihet att klyfva hemman och afsöndra jord, i synnerhet i landets mera skogrika provinser, der i skogarne finnas små odlingslägenheter, som i anseende till deras aflägsna belägenhet icke tjenligen kunna af jordegaren sjelf uppodlas, men hvilka, om han eger frihet att afyttra dem, skulle blifva af stor nytta för mindre hushåll. Talaren ansåg landet skola betydligt vinna genom antagande af hr Thomees ifrågavarande motion. Motionen remitterades härefter till lagutskottet. — Utrikes Nyheter. I går betecknades d. 26 dennes som den dag, då pariserkongressen skulle öppnas. De i dag anlända underrättelser säga, att den först börjar d. 5 Jan. Ingendera af de angifna dagarne är officiel. Detta dröjsmål, som icke