Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1856, sida 2

— mande tiders granskning, som det följer, icke känslans blinda eller vacklande ingifvelser, utan det omutliga och stränga rättsförhållandet, den på autentik erfarenhet grundade sanningen. Det är för att en gång för alla få vårt kabinetts handlingssätt förflyttadt ifrån den blinda tillitens skrank och inför den i århundraden bestående, granskande förnuftets domstol, som jag i det följande vill bemöda mig om att närmare belysa detsamma. För ingen svensk kan det vara af nöden, att fullständigare skildra den ryska politikens mot oss rigtade eröfringslystna och våldkräktande afsigter; lika litet är det af behofvet påkalladt, att närmare undersöka våra egna interessen i motsats dertill. På samma gång historien under århundraden nära nog på hvarje blad bär lefvande vittnesbörd om Rysslands fiendtliga, mer eller mindre uppenbara, försök emot vårt sjelfbestånd; på samma gång alstras äfven i hvarje fosterländskt sinne både känsJan af en fara och hoppet attförmedelst egna eller andras krafter en gång se kolossen stäckt. Våra sjelfständighetsinteressen vexa omedelbart upp såsom motsatser till Rysslands. Under frihetstiden angrep det oss med korruptionens demoraliserande medel. Under Gustaf III:s tid uppmuntrade det riksförräderiet inom vår egen arme. I början af detta sekel anföll det 088, i trots af allianser, till och med utan att i tid afgifva en krigsförklaring, och vid fredsslutet frånryckte det oss en stor del af våra besittningar, och det i strid mot försäkringar: ne i de uppgifna skälen för dessa besittningars truppbesättande. Under sednare år och ännu i den stund, då neutralitets-förklaringen afgafs, hotades vi af Bomarsunds fästning, liksom af en rysk knytnäfve, ända in på vår hufvudstad. Föresunnos således icke för det svenska kabinettet de mest påfallande skäl att utan allt förhastande med vaksamt öga och beräknande uppmärksamhet följa de inträffade förvecklingarnes gång? Öfverensstämde det icke lika mycket med våra närvarande, som framtida, fördelar, att önska all möjlig framgång åt den Ottomaniska Portens och åt vestmakternas uppträdande emot en sådan granne? Påkallade icke upprätthållandet af fosterlandets anseende och befrämjandet af dess sanna väl intagandet af cen afvaktande I I politik, i stället för den af en kontraktmessigt bindande neutralitet? Sköt man icke genom neutralitets-förklaringen ifrån sig alla politiska möjligheter, alla tänkbara utsigter, alla Försynens vexlingar? Band man icke sina händer, i stället för att bibehålla dem fria? Försvagade icke vårt kabinetts handlingssätt till och med betydelsen af vestmakternas position? Hade icke Ryssland — derest vi förblifvit neutrala, utan all manifestation deraf — kunnat befara att vi ändå en gång skulle förena våra vapen med vestmakternas, och skulle denna möjlighet — äfven om den sedermera aldrig inträffat — icke alltid haft åtminstone ett moraliskt stäfjande inslytan se på dess företag? Och skulle icke vestmakterna, under den naturliga förutsättning att i oss ega en vän, ehuru denna vän icke ännu ansåg tiden vara för sig inne att öppna visiret, haft anledning att tillvägagå med mera energie? Sedan vi nu sjelfva stängde dörren soch sköt regeln för, betydde vi väl någonting, betydde vi ens så mycket, som en möjlighet? Och tvingades vi väl på något sitt att intaga en sådan ställning? Långt derifrån. Icke allenast att II. M. konungen i sjelfva neutralitetsförklaringen tillkännagaf, att vi befunno oss i ett vänskapligt förhållande och godt förstånd med Europas alla regeringar, sutan stod det dessutom i fullkomlig strid med Rysslands intresse att hota eller anfalla 0ss, ty, efter allt hvad man kan begripa, hade kabinettet i St. Petersburg derigenom endast ökat sina fienders antal äfven med Sverge. I öfrigt låg det i sakens natur att vestmakterna skulle, i fall af ett sjökrig, genast afsända till Östersjön en så tillräcklig stark flotta, att de dermed kunde instänga den ryska, hvarigenom denna alltid skulle för Sverige blifva oskadlig. Men icke nog härmed, icke nog med att redan afgifvandet af neutralitetsförklaringen var mera skadligt för oss än gagneligt; tiden för dess afgifvande ökar ännu mera anledningen till det anmärkningsvärda i densamma. Fordrade icke våra interessen, till och med blotta aktningen för ett i allmänhet förnuftigt handlingssätt, att man, innan man intog en gifven och fast ställning, först afbidade utgången af de öfriga makternas diplomatiska förhandlingar, för att af deras blifvande beslut komma till det klokaste äfven för oss? Kunde väl vårt kabinett hafva sig bättre bekant än vestmakterna sjeliva hvad som komma skulle? Sveriges neutralitetsförklaring meddelades beskickningarne den 15 Nov. — således nära fyra månader före vestmakternas krigsförklaring. Negotiationen med Danmark i och för neutraliteten måste datera sig ännu längre tillbaka. För ett rätt -bedömande är det af icke ringa vigt att vinna känne